I kväll sänder SVT andra delen av "Könskriget", ett program om radikalfeminismen, företrädd bland annat i Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer, och regeringskansliet.
Det är ett, milt uttryckt, kritiskt ifrågasättande program. Och avslöjande. Heder åt reportern Evin Rubar.
Under en rätt lång tid nu har kvinno-
aktiviteter haft medvind. Feminismen - eller feminismerna - har blommat, doftat och retat. Frågan är om den blomningen snart är över. Jag tror det.
Radikalfeminismen eller de rörelser som ser män som fiender, som tycker sig ha upptäckt nätverk av sexualsadistiska och pedofila makthavare och som ser varje kvinna med problem som ett oansvarigt offer för mansförtrycket, har uppmärksammats förr. Men då har de antingen bortförklarats eller fått stöd av de mer inflytelserika. Nu kommer detta inte att ske. Stödpengarna till kvinnojourer kommer inte att rinna till utan granskning, ändamålet kommer inte att adla metoderna.
Vändpunkten inträffade när Feministiskt initiativ presenterade sig med Susanne Linde. Här stod en kvinna kapabel att i åratal arbeta för den feministiska saken och påstod sig vara arbetsoförmögen; hon hade inga som helst betänkligheter för att ta emot sjukkassepengar (och hennes läkare tydligen inte för att sjukskriva henne).
Det var en ordentlig moralkrock. Hela den feministiska partiidén utgår från att kvinnor är offer, inte får sin rätt i detta samhälle och - inte minst viktigt - att de brinner av iver att få göra sin insats bara de får chansen. Exemplet Susanne Linde var ett grundskott.
Det har varit rätt tyst om Feministiskt initiativ sedan dess. När de återkommer med ett program lär detta granskas lika skarpt som andra partiers.
Feminismens medvind mojnar. Det var knappast ett lyckoögonblick för den social-demokratiska partisekreteraren Marita Ulvskog när hon konfronterades med uppgiften att personer ur hennes nätverk Feministas hade slagits med både porrklubbsvakter och polis.
Häromdagen höll riksdagen ett ambi-tiöst seminarium om jämställdhet i parlamentet. Enligt uppgift var där ett femtiotal närvarande trots att nästan alla riksdagens kvinnor har klagat på att de som kvinnor behandlats illa. Som de opinionskänsliga politiker de är, uppfattar riksdagsledamöterna måhända att feminismen är på väg nedåt på agendan.
Nästa års valrörelse kommer inte att handla om feminismen utan om sysselsättningen - och förstås om regeringsmakten. Det är inte fel.
Synd vore det däremot om pendeln nu skulle slå åt andra hållet så att könsojämlikheterna helt försvann ur sikte. Sverige ligger bra till i internationella mätningar men kvinnor och män har inte samma livschanser och inte samma makt. Den orättvisan ska inte bestå.