Vänsterpartiets stora grej i EU-kampanjen är en egen tabloid, tryckt i 500.000 exemplar. Som parafras på kvällstidningar har den sina humoristiska poänger, som politisk information är den bedrövlig.
Eva-Britt Svensson är EU-parlamentariker i dag och vill vara det framöver. Hon toppar Vänsterpartiets lista och har hela mittuppslaget i kampanjtidningen. Säger hon ett enda ord om politik i artikeln? Nix. Först handlar det om svåra uppväxtförhållanden, sedan går halva artikeln åt till att berätta om att hon misshandlades av sin förre make och så får vi veta att hon ger bort en halv miljon kronor om året till bland annat kvinnojourer.
Det står inte ett ord om vad hon uträttat i Europaparlamentet. Inget om vad hon vill göra. Väljarna ska tydligen rösta på Eva-Britt Svensson som något slags offerkompensation. Eller för att på ett bakvänt sätt skänka pengar till kvinnojourer.
Nummer två på listan heter Hanna Löfqvist. Hon skriver en krönika om att det är för många slipsar i parlamentet och att det så kommer att förbli. Förvriden kvinnosyn har de och en del utnyttjar prostituerade. Eller är de så hemska som engelsmannen som tagit plats i jämställdhetsutskottet med motiveringen att han vill sätta de rabiata feministerna på plats.
Vänta nu. Det där låter bekant, att verkligen vara emot något och ändå delta. Just det, Vänsterpartiet vill inte att Sverige ska vara med i EU men vill ha många vänsterpartister i parlamentet för att sätta övriga ledamöter på plats.
Men Hanna Löfqvist har i alla fall inte slips. Fast hon kanske borde skaffa en. Eller köpa en blus i större storlek, för den hon har på bildbylinen glipar över bysten på ett sätt som renderat anmälningar till reklamombudsmannen ifall hon förekommit i en bilannons. Men nu är det ju bara reklam för ett parti som kallar sig feministiskt.