Nästa vecka öppnar Tyskland och Österrike gränserna för fri invandring från Polen och andra länder som blev EU-medlemmar den 1 maj 2004.
Sju år efter den stora utvidgningen försvinner de sista begränsningarna av rörligheten mellan 25 av unionens medlemsländer.
Det tog alltså sin tid. För Rumänien och Bulgarien gäller dessutom fortsatta begränsningar av rörligheten under ännu ett par år.
Att människor från nästan hela unionen äntligen får rätt att röra sig fritt för att söka jobb borde vara värt att fira.
Men det blir ingen fest 1 maj. Det verkar sorgligt nog som om EU inte tycker att den gränslösa unionen är värd ett enda: Hurra!
Det är märkligt. Visst har den fria rörligheten lett till påfrestningar. Framför allt på de stora brittiska öarna, som öppnade sina gränser redan för sju år sedan. Invandringen från Polen till Storbritannien ökade till exempel från cirka 100.000 till 550.000 mellan 2004 och 2009.
De flesta var hårt arbetande ensamstående män och kvinnor. Men det kom också barnfamiljer som behövde brittiska skolplatser, sjukvård och annan samhällsservice. Det är lätt att begripa att sådant kan leda till spänningar, framför allt när ekonomin går i baklås.
Men invandringen från Polen till Storbritannien började minska något redan före finanskrisen 2008. Och under den ekonomiska krisen har många rest hem till Polen igen, även om det märkligt nog saknas ordentlig statistik om migrationsströmmarna.
Dessutom pekar studier av utvidgningens effekter åt ett och samma håll: Storbritannien och hela Europa har vunnit på att gränserna mellan öst och väst har försvunnit.
För enskilda medborgare är fördelarna med att fritt kunna resa och söka arbete uppenbara. Det har visserligen lett till ökad konkurrens om vissa jobb, men enligt en studie från European integration consortium (2009) har det hittills haft mycket liten effekt på lönerna. Och den samlade ekonomin mår bra av att människor kan röra sig över gränserna. Resurser kan utnyttjas bättre och tillväxten sätter fart. På längre sikt tjänar alla på att den samlade ekonomin växer och lönerna därmed kan öka. När Tyskland och Österrike tar bort de sista gränskontrollerna borde det därför vara läge för en ordentlig EU-fest. Men de politiska vindar som drar fram över den europeiska kontinenten bär åt annat håll.
Det är framför allt Nederländerna som vill minska rörligheten i EU. Landets minoritetsregering är beroende av stöd från Geert Wilders högerpopulistiska parti PVV som kräver en lång rad skärpningar av invandringspolitiken.
Överenskommelsen som reglerar regeringssamarbetet består av ett avtal på cirka 20 sidor. Halva dokumentet innehåller förslag som leder till skärpt asyl- och invandringspolitik. Sida och upp och sida ner beskriver regeringen i Haag vad den vill och tänker göra för att stänga gränserna.
Det handlar också om den fria rörligheten i EU. Nederländerna öppnade sina gränser 2007, men inget tyder på att den fria rörligheten har lett till problem. Ändå vill regeringen införa nya, tuffare krav på försörjning och begränsning av sociala förmåner för arbetare från andra medlemsländer.
Det kan – och får – Nederländerna inte göra på egen hand. Men tongångarna i Haag känns tyvärr igen från annat håll. Senast i tisdags stod Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi bredvid varandra i Rom och krävde fler gränskontroller.
Risken är därför att den nederländska regeringens förslag vinner gehör. Att EU sju år efter utvidgningen 2004 börjar bygga upp nya gränser i stället för att fira att unionens Big bang hittills har gått över förväntan.