Sorgen ligger självklart tung över tyska Duisburg efter helgens olycka där minst 19 personer fick sätta livet till. Nästan lika självklar är jakten på syndabockar. När något sådant sker måste det finnas en skyldig. Eller flera.
Säkerhetsexperter pekar ut tunneln, där paniken uppstod när det blev stopp in till festivalområdet medan de utanför fortsatte att trycka på. Att en sådan flaskhals kan omvandlas till en dödsfälla låter inte orimligt. Att det från säkerhetssynpunkt är bra med ett jämnt flöde och flera alternativa utgångar likaså. Men är det samma sak som att olyckor av detta slag kan byggas bort? Ungefär lika många som dog vid helgens festival dog vid en svensk utomhuskonsert 1885 med den världsberömda sopranen Kristina Nilsson. När hon sjungit färdigt från en balkong på Grand hôtel utbröt tumult. Trots att det där ute i det fria inte fanns något av det som brukar utmålas som dödsfällor vid dagens konserter miste ett 20-tal personer livet.
Självklart ska olyckor utredas. Och självklart ska branschen och eventuellt också lagstiftarna ta lärdom av dessa utredningar och se vad som kan göras för att de inte ska upprepas.
Men samtidigt måste vi inse att det inte går att bygga bort alla risker som kan uppstå när många människor samlas på samma plats – särskilt under exalterade former. Det torde krävas snudd på oräkneligt antal utgångar för att verkligen kunna garantera evakueringen av en berusad/panikslagen miljonpublik. I den mån det någonsin går.