Signerat – Henrik Berggren.
Politik är orättvist. När feministiskt initiativ bildades fick partiet en enorm medial uppmärksamhet. Inte minst var det tacksamt att lyfta fram de mer avancerade genusteoretiska förslagen som gick till angrepp mot kärnfamiljen.
Detta skapade intressant debatt men var inte den typ av publicitet ett nystartat litet parti behövde – åtminstone inte om avsikten var att nå bortom studenter i genusvetenskap.
Jag tyckte inte så synd om Fi då. Man borde ha insett att de provokativa förslagen skulle alienera många potentiella sympatisörer. Utan att vara särskilt radikala i familjefrågor finns sannolikt en stor grupp av kvinnor, inte minst inom offentlig sektor, som anser att såväl arbetsmarknad som offentlig sektor är planerad av män för män.
Men det är tråkigt att Fi inte får en andra chans. Visst kan man tycka att Gudrun Schymans pengabål i Almedalen var dumt. Och att det inte var särskilt effektivt att angripa Jimmie Åkesson för bristande genusmedvetenhet i tevedebatten om våldtäkter.
I denna valrörelse har Fi ändå tydligare fokuserat på mer omedelbara intressefrågor för kvinnor, inte minst löneskillnaderna. Det betyder inte att man har övergett kraven på radikala nya familjeformer, till exempel möjligheten att ha mer än två föräldrar. Men de har underordnats i en mer handfast politik som framför allt lyfter fram de strukturella löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Fast det innebär också att partiet har hamnat i ett nytt dilemma – som dessutom förstärks av blockpolitiken. I grunden är Fi ett vänsterparti som helst vill se de rödgröna vid makten. Men Gudrun Schyman försöker också sälja in partiet som en feministisk vågmästare.
Det är ett svårsålt budskap. Många av Fi:s potentiella röster lär komma från Vänsterpartiet, och om man inte klarar spärren – vilket verkar ytterst osannolikt – blir effekten att den rödgröna alliansen försvagas.
Tyvärr är detta blockpolitikens pris. I floran av hopplösa småpartier har Gudrun Schyman och hennes nygamla Fi ändå något nytt att tillföra svensk politik.