Signerat – Annika Ström Melin.
Efter ministrarnas beslut i Bryssel om fiskepolitiken kan man fundera över hur det komplicerade lagstiftningsmaskineriet i EU fungerar.
Först ut var kommissionen med ett överraskande ambitiöst reformförslag som siktade på att få stopp på överfisket.
Klokast och mest långsiktigt blev sedan beslutet i Europaparlamentet. Med en överväldigande majoritet (502–137) röstade parlamentet i början av februari för en lång rad förbättringar. Om den versionen genomfördes skulle det innebära en närmast total omläggning av unionens förfärliga fiskepolitik.
Debatterna, utskottsarbetet och omröstningen i Europaparlamentet visar poängen med öppna beslutsprocesser. Sakta men säkert har insikten och kunskapen om fiskepolitikens förödande effekter fått spridning bland de folkvalda.
De som fruktade att särintressena skulle ta över när Europaparlamentet, med de nya reglerna i Lissabonfördraget, fick medbeslutande inom fiskepolitiken har alltså inte fått rätt.
Tvärtom har miljöengagerade och pålästa politiker som MP:s Isabella Lövin fått stort genomslag för sina synpunkter. Trots att Europaparlamentet är en gigantisk institution kan den paradoxalt nog vara lätt att tränga igenom för den som har goda argument.
Men parlamentet delar den lagstiftande makten med rådet, och när medlemsstaternas ministrar tog över frågan stängdes dörren till förhandlingsrummet.
Därför får vi väl aldrig veta hur det gick till när Danmark i onsdags natt övergav Eskil Erlandsson och tillsammans med övriga länder röstade nej till ett totalförbud för dumpning av oönskad fisk. Rådets beslut är offentliga, men inte vad som sagts under de nattliga förhandlingarna.
Således kan man vara orolig över fortsättningen. Nu ska kommissionen, parlamentet och rådet försöka komma överens och då är dörrarna åter lyckta. Den här typen av så kallade trialoger har blivit allt vanligare under senare år och syftet är att lagstiftningen i EU ska gå snabbare.
Tidigare behandlades nya lagar ofta tre gånger i parlamentet, nu blir det sällan mer än en. Öppna, demokratiska beslutsformer tar förvisso längre tid, men viktigast är ändå att det blir rätt.