Curlingföräldern sopade in sig i vårt medvetande under det tidiga 2000-talet. Med de nya barnkullarna föddes den oroade föräldragenerationen. Plötsligt var våra ungar oförmögna att lösa de mest triviala vardagsproblem, allt måste undanröjas eller förses med krockkudde.

Curlarna fick också sina avarter. Tigerföräldern, som skriver in sitt barn på balettakademin som embryo och läser godnattsagan på klassisk latin, är den på senare tid mest uppmärksammade.

Men vanligare är de tävlingscurlare som inte nöjer sig med att hjälpa sitt barn utan också måste sopa till sina medspelare på livets isbana.

Diskussionen om dagishämtningar är ett bra exempel. Ju tidigare hämtning, desto lyckligare barn och desto fler föräldrapoäng. Lägg till hetsen där vinnaren i föräldra-SM är den som förser barnen med flest kvällsaktiviteter, snöigast skidsemester, högst kanelhaltiga hembakta bullar och mysigast fredagsmys.

Som resultat är dagens småbarnsföräldrar konkurrenter i stället för medresenärer. Vi skulle kunna hjälpa, tipsa och stödja varandra i vår strävan att ge barnen bästa möjliga liv. I stället är vi upptagna med att snegla åt sidan för att se om grannens ungar, Gud förbjude, har rosigare kinder efter söndagspromenaden än våra egna.

Jag tror inte att barnen är överdrivet betjänta av all denna välvilja. Att föräldrarna inte mår lysande är tydligt. Det döljer sig en hel lärobok i vardagspsykologi bakom Facebookuppdateringar av typen ”Jag och Yrsla stannade till på Nationalmuseum efter barnyogan. Myyyyys!”

Jag hoppas att curlingföräldrarna snart släpper kvasten för gott. I stället tror jag på en ny sorts föräldraskap, där vi ser barnens egen förmåga att tåla tillfälliga motgångar, ta lärdom av problem och växa med ansvar.

Jag ser en framtida förälder som försiktigt skjuter ut barnen i livet när de är redo. Där kommer de att studsa fram och tillbaka, få sina törnar och samla ihop sina livspoäng alldeles på egen hand.

Någon gång kommer de att falla igenom, men då står vi där, fångar varsamt upp dem och skickar ut dem på banan igen när de hämtat sig.

Tiden är mogen för flipperföräldern.