Det är en märklig läsning Jean Hatzfeld bjuder på i boken ”Antilopernas list” (Weyler). Sida upp och sida ned jagar jag mönster och svar på frågan om vad hutuerna egentligen känner såhär femton år efter att blodet stelnat på deras macheter. Och vad de tutsier som överlevde massakrerna och som i dag bor grannar med dem som dödade deras barn, äkta hälfter och släktingar tänker. Jag lyckas inte. Det säger något om spännvidden i Jean Hatzfelds intervjuer. Och om hans vägran att förenkla den extremt komplexa situation som råder efter folkmordet i Rwanda.
Jag träffar Jean Hatzfeld för att tala om förlåtelse och försoning. Om endera av det är möjligt efter ett folkmord. Och om det ens är önskvärt.
Jean Hatzfeld börjar med att påminna mig om de särskilda förutsättningarna i Rwanda. Förövare och offer var tvungna att fortsätta att leva sida vid sida. Rättsmaskineriet kunde omöjligt sluka alla krigsbrott och dessutom fanns inga domare som inte var jäviga. Ett slags traditionella lokala folkdomstolar för klargörande och försoning blev lösningen för dem längst ner i massmordshierarkin.
Kravet på försoning kom uppifrån och utifrån. Regeringen har varit drivande, de internationella organisationerna likaså. Alla har sina skäl. Regeringen behövde få i gång landet igen och för detta behövdes de av tradition jordbrukande hutuerna. Alltså måste hutuerna i exil återvända och de fängslade friges. Omvärldens motiv att tvinga tutsier att försonas med hutuer, säger Jean Hatzfeld krasst, är för att då kan vi försonas med oss själva. Vi vill vända blad och glömma att vi inte gjorde någonting för att stoppa människoslakten. I stället för att själva be om förlåtelse för att vi svek kräver vi att förövarna ska be om ursäkt och att offren ska förlåta.
Ett annat syfte är förstås att se till att konflikten inte blossar upp igen. Strategin är ett förbud mot att prata om det som skett. I folkdomstolarna får man säga sanningen, men bara där. Annars gäller lågmäldhet. Att peka ut någon som för-övare är förbjudet. Hutuer och tutsier kan tala om allt – utom folkmordet, berättar Jean Hatzfeld. Den försoning som skulle skapa tilltro har i praktiken lett till en delad misstro.
Många tutsier pratar om hur något tagits ifrån dem. Hur de ogärna vill prata om det som varit för att de själva inte vill minnas hur de upphörde att vara människor. Hur de vandrade över gamla lik på morgonen och nya på kvällen när vansinnesjakten var slut för dagen. Hur de täckte de döende som kved om hjälp att få dö med grenar men att de inte förmådde döda dem. Hur det inte betydde någonting att de inte kunde begrava sina döda, eller hur de dött, eftersom de förstod att de också skulle dö lika tarvligt och förnedrande.
Så här säger Innocent Rwililiza, en av de överlevande: ”Ju mer du berättar om under vilka villkor du överlevde, desto mer sjunker du i andras aktning. Den som klarade sig gjorde allt för att överleva, inte för att leva, och många är rädda för att förlora sina kamraters re-spekt.” Och så berättar han om dem som slet bort ett litet barn som klängde runt benen för att kunna springa fortare och hur det är något man inte vill berätta för andra.
Men andra vill alltså berätta. Jag pratar med Jean Hatzfeld om det är så att man offrar en generation, som för övrigt förefaller mer krigsskadad än hämndlysten, för att bryta spiralen av hat och förakt från att spira rakt in i nästa. Visst, säger han, men menar också att Rwanda utan pratförbudet riskerar att det dyker upp en politiker som lovar att ”göra färdigt jobbet med tutsierna”.
Hutuerna visar den ånger som är påbjuden. De ber om förlåtelse hos dem som är beredda att ge dem den eller där de har något att vinna: hos borgmästaren, i domstolen och hos prästen. Tutsierna konstaterar att de aldrig kommer till dem. Inte för att de skulle förlåta, men för att de enligt Jean Hatzfeld skulle vilja säga nej.
Men, undrar jag, är inte verklig ånger mer än man kan begära? Avhumanisering är alla folkmords moder. Och skulle man återhumanisera de kvinnor som man huggit av benen på och sedan beskådat när de släpat sig fram eller de kvinnor vars barn man huggit i stycken framför henne, skulle man då kunna leva vidare? När den egna förlåtelsen är ouppnåelig kan regering och omvärld prata bäst de vill om försoning. Självhatet torde ändå vara omöjligt att leva med.