Signerat – Peter Wolodarski.
Sverige röstade i måndags nej till palestiniernas ansökan om medlemskap i FN-organet Unesco, som sysslar med utbildning, kultur och världsarv. Därmed sällade sig den svenska regeringen till en liten minoritet – 14 av 173 länder – som avslog palestiniernas begäran.
Flera EU-medlemmar valde att lägga ned sina röster, men det fanns också åtskilliga som sade ja.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) motiverar det svenska agerandet med en omsorg om fredsprocessen mellan israeler och palestinier.
Han tycks inte ha ägnat många tankar åt hur palestinierna på Västbanken uppfattar signalen.
En sak hade varit om Sverige valt att lägga ned sin röst, och avvaktat förhandlingarna om palestiniernas stora FN-ansökan. Men att aktivt avvisa deras begäran sår tvivel om Sveriges inställning till en tvåstatslösning och kan tolkas som ett svek mot palestinierna.
Det är också paradoxalt att Folkpartiet går i bräschen för Sveriges nej.
Jan Björklund tycks ha förträngt eller vara ovetande om att just FP var det första svenska parti som förespråkade en palestinsk stat, bredvid och i fred med Israel.
I 1976 års val drev liberalerna kampanj om detta; vid den tiden en mycket ovanlig ståndpunkt, även internationellt.
Åtskilliga, som Olof Palme, stödde PLO-ledaren Yassir Arafat. Problemet var bara att Arafat inte accepterade tanken på en israelisk stat bredvid Palestina.
Den nuvarande svenska positionen föddes efter den borgerliga valsegern 1976. I sina nyutkomna memoarer skriver den tidigare FP-ledaren och israelvännen Per Ahlmark att han personligen såg till att utrikesminister Karin Söders (C) första FN-tal innehöll det då omstridda kravet på en tvåstatslösning.
Ändå väljer Jan Björklund att profilera Sverige på ett sätt som omvärlden tolkar som motstånd till Palestina.
Man påminns om den gamle FP-ledaren Gunnar Heléns klassiska uttalande: ”Gå hem och läs historia!”