Mona Sahlins meritförteckning är full av politiska förtroendeuppdrag. Under sina tjugo år i hetluften har Sahlin suttit på fler statsrådsposter än de flesta andra politiker. I olika socialdemokratiska regeringar har hon haft ansvar för allt ifrån arbetsmarknad, jämställdhet, integration och samhällsbyggande till småföretag. Hon har dessutom hunnit vara partisekreterare, egen företagare och nu partiledare.
Man skulle kunna tro att väljarna förknippade Mona Sahlin med någon viktig reform eller politisk strid. Man skulle också kunna tänka sig att engagemanget för invandrare, homosexuella och utsatta kvinnor präglade bilden av henne.
Men de flesta svenskar tycks inte se saken så. När opinionsinstitutet Synovate förra våren frågade 1139 personer vad de associerar Mona Sahlins namn med var det vanligaste svaret ”Toblerone”. Andelen negativa omdömen var klart högre än de positiva. Fler sade slarvig, fifflare och svag än stark, framåt och duktig.
Sedan dess har problemen vuxit. I DN:s och Synovates mätning i förra veckan tappade Sahlin på nytt i förtroende. Stödet bland socialdemokrater noterade dessutom en bottennivå. Ingen annan partiledare har en så svag ställning hos de egna som statsministerkandidaten Sahlin.
Det brukar sägas att det politiska minnet är kort, att skandaler rinner av ministrar, att väljarna förr eller senare glömmer och går vidare. Den regeln gäller inte för Mona Sahlin. Det är tydligt att Tobleroneaffären fortsätter att förfölja henne, trots att det gått nästan femton år sedan Expressens avslöjande.
Ända sedan hösten 1995 har chokladkakan kopplats samman med de felsteg som till slut tvingade Mona Sahlin att ta en time-out från politiken. Liknelsen var menad som en synonym för slarv och oreda i den privata ekonomin. Men den har aldrig gett ett rättvisande bild av vad skandalen gick ut på.
Ty det var inte några enstaka felköp med statens kreditkort som fällde Sahlin. Som författaren Christer Isaksson visar i boken ”I väntan på Mona Sahlin” (Norstedts) fanns en graverande systematik i hennes agerande. Under 18 månaders kortinnehav gjorde Sahlin 16 privata köp med regeringens betalkort, varav fyra bankomatuttag på totalt 8.000 kronor. Det är inte uttryck för slarv, utan vittnar om en mer besvärande syn på vad man kan göra med andras pengar.
Mona Sahlin har redan fått betala ett högt pris för sina misstag på 90-talet. Hon kunde inte efterträda Ingvar Carlsson som partiledare, hon åkte ut i den politiska kylan och hennes privata misslyckanden blev brutalt exponerade. Så varför dra upp affären än en gång?
Svaret är att ingen som i dag vill förstå Mona Sahlins problem kan bortse från Toblerone. Det är en metafor som från början var tänkt att bagatellisera affären, men som genom åren kommit att bli ett samlingsnamn för mycket mer.
Det är en metafor inte bara för gamla privatekonomiska felsteg utan för problem som flera gånger hunnit i kapp Sahlin, senast 2002 när familjens bil belades med dubbelt körförbud på grund av obetald fordonsskatt och en trasig blinker.
Det är en metafor för Sahlins oförmåga att åstadkomma verkliga politiska resultat efter återkomsten till regeringen 1998. Det var ingen slump att hon fick epitetet pratminister under tiden i näringsdepartementet. Sahlins retorik, som tidigare hade hyllats, började vändas emot henne när hon svek sina leveranslöften. Kraften i opinionsbildningen gröptes ur.
Det är en metafor för den skada som en gång tillfogades Sahlins auktoritet och som hon aldrig riktigt återhämtat sig från. Det märktes både före och efter partiledarvalet 2007. Som nyvald tvingades hon inkludera Vänsterpartiet i ett framtida regeringssamarbete, hon fick nätt och jämnt igenom sin linje i skolpolitiken och sannolikheten att hon ska avgå vid en eventuell valförlust började snabbt ventileras öppet.
Som S-ordförande har hon dessutom ifrågasatts för sin lyhördhet och försiktighet, trots att ett lyssnande ledarskap efterlystes efter åren med Göran Persson.
Allt detta kan tyckas djupt orättvist mot Mona Sahlin. Få politiker har granskats så hårt som hon, få har fått ta emot så många smällar som hon och få har på samma sätt rest sig och kommit tillbaka. I jämförelse framstår Fredrik Reinfeldt som en oerfaren amatörboxare.
Ändå är det Reinfeldt som hittills gått segrande i matchen om väljarnas förtroende. Med all sin rutin lyckas inte Socialdemokraternas ordförande ens komma i närheten av statsministerns personliga popularitetssiffror.
Sahlin är inte bara förföljd av Toblerone. Hon är lika mycket förföljd av sina 20 år i toppolitiken som gjort henne till Sveriges mest kända och omstridda ledare. Hon har den långa politiska erfarenhet som Fredrik Reinfeldt saknade när han blev statsminister. Det borde vara Sahlins styrka men har i själva verket utvecklats till hennes största belastning.