I P 1-programmet Studio Ett berättades i onsdags om Kartellen, ett gäng gangsterrappare, som förutom sina låtar har grov kriminalitet på sin meritlista: vapenbrott, rån och medhjälp till mord. På nätet snappar jag upp några textrader. Det handlar om att ”slakta en polisinformatör, skjut av han båda benen”, att ”lilla Sverige inte duger”, om kokain, om att spränga en värdetransport och till ljudet av ett maskingevär kommer så refrängen ”Det är såhär riktiga grabbar opererar”. Ja, ni förstår.

I Studio Ett-inslaget får vi höra hur förortspojkar i tonåren och ännu yngre lyssnar och ser upp till de yrkeskriminella i Kartellen. Vi får höra ”Greken”, en av bandmedlemmarna som just avtjänat ett sexårigt fängelsestraff, förklara hur han vill ha fina kläder, fina klockor, fina bilar och att hans tjej ska ha på sig fina kläder. Och hur han inte kan tänka sig att bo i en liten förortslägenhet med normal standard.

Inget av detta förvånar mig. Det som däremot förvånar mig är hur majoritetssamhället alltid tenderar svälja samtliga förklaringsmodeller från förortssamhällets mest solkiga hörn. Jag har inga svårigheter att se att människor föds med och till olika förutsättningar. Att vägen till Kumlabunkern är kortare för den vars farbror verkar inom heroinbranschen än för ett akademikerbarn från Danderyd. Eller att tröskeln till universitetet är väldigt mycket högre för den vars föräldrar är analfabeter.

Men jag sväljer inte detta ospecifika för-oss-fanns-bara-ett-val-svammel som Greken och den andra intervjuade bandmedlemmen rapar. Samhället har svikit oss, ”de” segregerar, ”de” skapar klasskillnader, det är som att ”de” vill att vi ska vara där vi är.

Det skuldtyngda majoritetssamhället ställer aldrig några motfrågor om vilka ”de” är eller vad samhället skulle gjort i stället. Greken berättar om sin barndom och om den heroinsmugglande farbrodern, om BMW-bilar och Porschar, och om att han också ville ha det där. Vad skulle samhället gjort? Fosterhemsplacerat honom? Låst in farbrodern på livstid? Förbjudit lyxbilar?

Den andra bandmedlemmen pratar om våld hemma och om inbrott vid nio års ålder. Förfärligt förstås. Men vi får aldrig veta vad som enligt honom hade varit lösningen.

Och sedan undrar jag: om man drömmer om ett samhälle utan klasskillnader är då en blank BMW verkligen då ett steg på vägen?