Det knakar allt högre i Försäkringskassans fogar. Myndighetens överbelastning har lett till försenade utbetalningar, långa handläggningstider och bristande tillgänglighet. Något som det senaste halvåret blivit ett stående tema i medierna. På kort tid har nu också skarp kritik riktats från justitieombudsmannen, Statskontoret och fackförbundet ST. Riksrevisionen väntas senare i år komma med en rapport på samma tema och frågan om vem som bär ansvaret för kaoset kryper obönhörligen allt närmare regeringen.
Kritiken är välförtjänt. Försäkringskassans verksamhet omfattas av förvaltningslagen och uteblivna utbetalningar är att betrakta som avtalsbrott. Medborgarna ska kunna lita på att av riksdagen beslutade rättigheter också gäller i praktiken. När enskilda tvingas gå till socialen för att staten inte kan sköta sina åtaganden har rättssäkerheten satts ur spel.
Både JO och Statskontoret påpekar att den omfattande omorganisation som påbörjades redan 2005 är grundorsaken till bekymren. Förändringen som syftar till bättre effektivitet och styrning kan säkert motiveras - den har stöd även inom myndigheten.
Problemet är att regeringen parallellt med omorganisationen ändrat en mängd regler för utbetalningarna - vilket i sig ofta varit riktigt - och skurit ned anslagen. Det borde inte komma som en överraskning för någon - allra minst socialförsäkringsministern Christina Husmark Pehrsson - att kombinationen omfattande omstrukturering, nya regler och minskade anslag lätt skulle bli ohållbar.
Misstanken smyger sig på att regeringen helt enkelt inte brytt sig så mycket om de grupper som drabbats värst: Människor i behov av behovsprövad ersättning - ofta utan möjlighet att göra sin röst hörd i opinionen.
Socialförsäkringsministern - liksom Försäkringskassans socialdemokratiske styrelseordförande Erik Åsbrink - skyller nu ifrån sig på tjänstemännen. Det är smått ynkligt. Försäkringskassan har visserligen dragit över sin budget. Men det visar bara att underfinansieringen egentligen skulle ha fått än värre konsekvenser för medborgarna.
Huvudansvaret vilar på politikerna som - väl medvetna om att organisationsförändringar alltid innebär oförutsedda utgifter - ändå valt att skära ned anslagen i hopp om att ingen skulle märka något.