Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Forskning: Lite provinsialism skadar inte

Signerat – Håkan Boström.

Bo Rothstein har rätt i att humanvetenskaplig forskning ska hålla hög kvalitet. Men den måste också vara relevant för det svenska samhället.

Att satsa på kvalitet har under de senaste åren blivit något av ett mantra i forskningspolitiken. Få lär ha något att invända mot denna ambition, den förefaller intuitivt riktig. Att definiera kvalitet är dock lättare sagt än gjort – särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap.

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein ondgjorde sig på onsdagens DN Debatt över att Vetenskapsrådet ger pengar till humaniora och samhällsvetenskap som inte håller internationell standard, mätt som antalet citeringar i internationella publikationer. Rothstein konstaterar att drygt hälften av de forskare som fått större anslag från Vetenskapsrådet har en mycket låg citeringsgrad.

Det kan förstås ses som ett problem, och beror i vissa fall säkerligen på låg kvalitet i den forskning som bedrivs. Men problemet behöver inte vara så stort som det i förstone kan synas. För frågan är om den humanvetenskapliga forskning som bedrivs i Sverige endast bör ha som syfte att ge bidrag till den internationella fronten.

Det kan i dag tyckas vara ett lika stort problem att svenska samhällsvetare och humanister är så upptagna med att publicera sig i smala facktidskrifter att de inte har tid eller breda kunskaper nog att engagera sig i samhällsdebatten – och bidra med förståelse och bredare perspektiv på politiken. Bo Rothstein är förvisso själv en välmeriterad forskare med ett brett engagemang i den svenska debatten. Men han tillhör snarast undantagen som bekräftar regeln – och en generation som haft något andra förutsättningar.

För yngre generationer samhällsforskare står i dag valet ofta mellan att låsa in sig på sin kammare och skriva ändlösa variationer på samma tema – ibland skämtsamt kallat meriteringsmakulatur – eller att bredda sig och ta itu med aktuella problem i dagens svenska verklighet. Det senare belönas emellertid klent inom akademin och leder inte sällan till att forskaren i fråga finner sig bättre till rätta vid någon organisation utanför de traditionella universiteten.

Rothstein skriver i sin artikel att även om forskningsobjektet är en lokal företeelse – såsom svensk barnomsorg – så måste teorier och metoder vara universella. Det må så vara. Resultaten måste kunna prövas av andra forskare. Men det är viktigt att göra en distinktion mellan att forska i syfte att förstå hur svensk barnomsorg kan fungera bättre med hjälp av dessa verktyg och att forska på svensk barnomsorg i syfte att utveckla verktygen – det vill säga teorierna och metoderna. Det är det sistnämnda, inte det förstnämnda, som belönas med internationella citeringar.

Att de senaste decenniernas stora reformer i den svenska välfärden, däribland barnomsorgen, är så pass outforskade beror inte minst på att universiteten hellre har belönat metod- och teoriutveckling på en väldigt abstrakt eller teknisk nivå. Det är inte oproblematiskt. Resultatet är att många ekonomer och statsvetare i dag har en bättre förståelse för matematiska och statistiska formler än för hur politiska processer går till i praktiken. På samma sätt har sociologer och humanister i många fall ägnat sig åt att studera franska och tyska filosofer mer ingående än svenskt vardagsliv eller landets historia och kulturarv.

Inom humanistiska ämnen som historia och språk borde det unika snarare än det universella stå i förgrunden. Vem ska ägna sig åt förståelsen för svensk historia, språk och litteratur om inte svenska forskare gör det? Att den typen av undersökningar sedan inte får så stor internationell uppmärksamhet är ganska naturligt. Men de har självfallet ett värde ändå.

Naturligtvis har också teori- och metodutveckling sin givna plats inom forskningen. Den starka trenden mot större mätbarhet och internationalisering har stärkt konkurrensen, men den har även medfört risker och problem.

Risken är exempelvis stor att den teoretiska inriktningen, i kombination med engelskans allt starkare ställning, i både forskning och undervisning fjärmar akademin från resten av samhället.

Det är onekligen lite märkligt att det i dag knappt ges några kurser i svensk politik vid de statsvetenskapliga institutionerna i Sverige. Internationell excellens i all ära. Men lite provinsialism skadar inte heller.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.