Signerat – Annika Ström Melin.
Det var ovanligt många européer vid honnörsbordet i Blå hallen i går kväll. Fyra av årets Nobelpristagare är verksamma i Storbritannien.
Vi behöver fler Andre Geim! förklarade EU:s forskningskommissionär Máire Geoghegan-Quinn under en konferens arrangerad av Ingenjörsvetenskaps-
akademien några timmar före prisutdelningen.
Fysikpristagaren Andre Geim fick sin utbildning i dåvarande Sovjetunionen, men utsågs till professor i Nederländerna och forskar sedan nio år vid universitetet i Manchester. Europa behöver mer av sådan forskarrörlighet, anser Geoghegan-Quinn.
Det är säkert riktigt. Frågan är bara hur det ska gå till.
Máire Geoghegan-Quinn har lanserat ett förslag om en ”Innovation union” som är ett ”flagship initiative” i den stora planen för mer tillväxt och jobb som kallas ”Europa 2020”.
Bakom alla de fluffiga begreppen finns förfärande få konkreta förslag. Ett av de mest begripliga handlar om ett europeiskt system för patent. Men det har efter mer än fyrtio års förhandlingar ännu inte blivit verklighet.
Visst ska hinder för forskarnas rörlighet tas bort och mer av unionens gemensamma pengar satsas på forskning. Det behövs också mer studentutbyte och samarbete mellan europeiska universitet och högskolor.
Men varför ska alla EU-länder satsa 3 procent av BNP på forskning och utveckling? Det är ett orealistiskt mål som skapar frustration.
I dag lägger till exempel Slovakien, Bulgarien, Grekland och Lettland enbart omkring 0,5 procent på forskning – medan Sverige och Finland satsar ungefär 3,5 procent. När det gäller kvalitet hamnar de brittiska universiteten i en klass för sig. Bättre att låta sig inspireras av det – än att låtsas som om alla europeiska universitet kan locka blivande Nobelpristagare.