Signerat – Henrik Berggren.
I gårdagens Svenska Dagbladet skrev Anders Mildner en intressant krönika om de nya språkklyftor som de sociala medierna skapar. Han menar att den akademiska världen inte kommer att påverkas av det korthuggna twitterspråket. I stället kommer universitet och högskolor att hålla fast vid sitt traditionella vetenskapliga språk, vilket kommer att leda till att det uppfattas som mer exklusivt och särskiljande.
Det är en sannolik prognos. En diskussion där inläggen inskränker sig till uttryck av typen ”hissar professor A” alternativt ”dissar professor B” verkar lite väl torftig för att kunna göra anspråk på skattemedel.
Men det betyder inte att forskarvärlden inte håller på att förändras av de nya möjligheter som nätet erbjuder. Traditionellt sker kvalitetssäkring inom forskarvärlden genom det som kallas kollegial sakkunnig utvärdering (ofta används det engelska uttrycket ”peer review”). Det innebär att en artikel eller en bok innan publicering granskas av ett antal andra forskare med relevanta kunskaper som sedan avger ett omdöme.
Enligt New York Times (23/8) experimenterar nu flera universitet med en nätbaserad och mer öppen granskning. I bräschen går ansedda Shakespeare Quarterly som har lagt ut opublicerade artiklar på nätet och dels inbjudit särskilda experter att kommentera, dels öppnat för allmänna kommentarer. Redaktörerna säger sig vara mycket nöjda med processen.
Kritiker menar dock att det finns en stor risk att granskningsprocessen förvandlas till en popularitetsomröstning och att diskussionen kan trasas sönder av personer med andra dagordningar än den vetenskapliga.
Men dagens system har också sina brister. Det tar ofta orimligt lång tid och det är inte immunt mot vänskapskorruption och slapp granskning. Det finns ett värde i att många ögon granskar en text, även om det inte skyddar mot manipulation – vilket Wikipedia visar. Det bästa är förmodligen att kombinera de två metoderna. Både hängslen och livrem är inte fel när det gäller vetenskap.