Signerat – Hanne Kjöller.
Såväl Socialdemokraterna som Folkpartiet i Stockholm reagerar på DN:s rapportering om den penningstinna förskolechefen vid Kulturkrabaten. Vem gör inte det? Om man kan plocka ut nästan tio miljoner kronor i vinst, arvoden och bostadsköp från fyra avknoppade förskolor efter två års verksamhet är det någonting som är fel. Men vad?
Ylva Johansson (S) vill lagstifta om barngruppernas storlek. Skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm (FP) vill också begränsa antalet barn per grupp. Samt öka antalet inspektörer.
Men den första fråga man måste ställa sig är om det verkligen är bemanningen eller bristen på inspektioner som gjort att förskolechefen kunnat berika sig själv. Den andra om det meningsfulla med att räkna skallar och inte vad som finns i dem.
Alla som haft barn inom barnomsorgen vet att det är lika stor skillnad på barn och barn som det är på anställda och anställda. Vissa – oavsett utbildningsnivå – är otroligt pedagogiska, påhittiga, entusiastiska och empatiska, medan andra tycks mer intresserade av sina egna sms än av barnen. Att försöka hitta någon matematisk formel som tar hänsyn till detta ter sig både fyrkantigt och fruktlöst.
Om man dessutom ämnar addera ett slags förskollärarkvot – oavsett om det går att få tag på några utbildade eller inte – gör uppgiften än mer utopisk.
Kristofer Wallin, som ansvarar för tillsynen av privata förskolor, konstaterar att bemanningen på Kulturkrabaten varit lägre än snittet men ”ingenting som vi skulle kalla ett allvarligt missförhållande” (DN 6/10 -09).
Den främsta förklaringen till fantasivinsterna hittas i Stadshuset och hos den borgerliga majoriteten som av ideologiska skäl slumpat bort fungerande kommunala verksamheter för nästan inga pengar alls.
Skolborgarrådet vill ha mindre barngrupper. Jag vill ha tillbaka mina skattepengar som Lotta Edholm och hennes borgerliga kolleger i praktiken fört över till några förskolechefers privata konton.