Signerat - Lisa Bjurwald.
Jag tillbringade nyligen åtta timmar klämmandes på vilt främmande människor från topp till tå. Dagen avslutades med blodigt teatersmink, lätt förvirrad krissamordning och hjärt-lungräddning på överlevande vid en ”olycksplats” bestående av omkullkastade kontorsstolar. Medelåldern vid Civilförsvarsförbundets utbildning var oroväckande hög – säg 55+. Naturligtvis kan man göra heroiska insatser för samhället långt in i pensionsåldern. Men när värnplikten skrotas är det av yttersta vikt att frivilligorganisationerna också lyckas mobilisera de yngre medborgarna.
Oavsett om man personligen bär på skräckhistorier eller romantiserade minnen från lumpen, inser de flesta att försvarets folkförankring går förlorad i och med skapandet av en yrkesarmé. För oss som ser ett problem i detta står hoppet till landets 19 frivilligorganisationer, varav Civilförsvarsförbundet med sina drygt 23 000 medlemmar är en. Det handlar inte bara om att bistå samhället vid omstörtande kriser som pandemier eller, i en mörk framtid, invasion av främmande makt. Vid mindre sällsynta men för kommunerna påfrestande händelser som översvämningar utgör de frivilliga en ovärderlig resurs. Naturkatastrofer som orkanen ”Gudrun” 2005 har visat att myndigheterna inte alltid räcker till.
Men i sin nya försvarsproposition meddelar regeringen att den avser föreslå riksdagen att anslaget Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret inte längre ska finnas uppfört på statsbudgeten. I stället ska stödet riktas till verksamhet, inte organisationer.
De flesta frivilliga försvarsorganisationer är negativa till förslaget. De har goda argument för sin sak. Civilförsvarsförbundet menar till exempel att uppdragsstyrd ersättning riskerar att minska de idéburna organisationernas självständighet.
Men Ekonomistyrningsverket är positivt, noterar propositionen. Det verkar som om regeringen åter låtit plånboken styra över försvarspolitiken.