Antalet nybeviljade förtidspensioner minskar, men bland de unga blir det fler. Ekots nyhet från i går är ingen nyhet, men siffrorna förtjänar en kommentar i alla fall. Först något om proportionerna.

År 2004 beviljades 73.000 personer förtidspension. Fem år senare är den siffran nere på 22.000. Det är en fullständigt bländande utveckling. Hur glad man ska vara över den finfina statistiken beror förstås på hur det ser ut bakom siffrorna? Vad gör de 50.000 personer som finns mellan de två staplarna? Svaret är: ingen vet.

John Dutrieux på Inspektionen för socialförsäkringen säger till Ekot att myndigheten kommer med en rapport om dryga ett år för att svara på frågan i vilken mån dessa personer gått över i andra försörjningssystem eller om de yrkesarbetar. Fast det är svårt att se hur en sådan kartläggning ska gå till. De 50.000 personer som år 2009 klarade sig från att trilla över förtidspensionssträcket är ju hypotetiska fall, medan de 73.000 från 2004 är faktiska, unika individer.

Det går att se vad som hänt med dem som blev förtidspensionerade. Betydligt svårare är det att se vad som hänt med dem som inte blev det.

Att de nybeviljade, unga förtidspensionärerna legat på drygt 6.000 de senaste fyra åren är beklämmande. Jämfört med åren på 70-, 80- och även 90-talet rör det sig om en tredubbling. Hur förklarar man det?

En sak är klar. Det handlar inte om förändringar i människors hälsa. Däremot kan det handla om system, om situationen på arbetsmarknaden, om ersättningsnivåer och om attityder. Eller om en kombination av allt.

I SOU-rapporten ”Brist på brådska – en översyn av aktivitetsersättningen” visar utredningen hur aktivitetsersättningen kan låsa in unga människor som på grund av funktionsnedsättning behöver gå i skolan längre än andra. De får ersättningen från Försäkringskassan som ett slags studiestöd som dessutom ger mer pengar än de gängse utbetalningskorten från CSN.

Det som säkert var väl tänkt blev fel. Utredningen presenterades 2008. Var är propositionen, Cristina Husmark Pehrsson?