Finans- och skuldkriser rullar över världen. Irland och Grekland står på konkursens rand, kanske fler EU-länder. Överallt diskuteras nedskärningar, sänkta löner i offentliga sektorn och skattehöjningar. Inte i Sverige. Eftersom statsfinanserna trots krisen är i god form kan man leka med tanken på både välfärdssatsningar och sänkta skatter.
Just det senare gjorde finansminister Anders Borg vid ett seminarium i tisdags. Ingen har väl missat att jobbskatteavdraget är Borgs skötebarn vid sidan av statskassan. I en skrift från finansdepartementet redovisades nu beräkningar av effekter på arbetsutbud och sysselsättning om avdraget utökas. Bara att finansministern ägnar en hel eftermiddag åt ett sådant seminarium säger något om hur central frågan är.
Förra mandatperioden var de fyra stegen i jobbskatteavdraget värda sammanlagt 70 miljarder kronor. Dessutom sänktes den statliga skatten med 5 miljarder. Alliansens valmanifest innehöll en ”ambition” fram till 2014 på ytterligare 12 respektive 3 miljarder.
Att finansdepartementet i sin modell bollar med fyra gånger så mycket (totalt 60 miljarder) har säkert sin betydelse, även om en tidsaxel saknas. Skriften slår också fast att det dröjer innan effekten av mer avdrag klingar av.
Principen med jobbskatteavdraget är enkel: en åldrande befolkning gör att fler måste arbeta för att välfärdsstaten ska gå ihop. Om fler betalar skatt får staten in mer pengar. Avdraget ger procentuellt mest på låga inkomster, för där märks det mest att det lönar sig bättre att jobba.
Vänsterpartierna ser tyvärr skatter bara som ett sätt att finansiera socialförsäkringar och sjukhus. Eftersom de inte erkänner vikten av ekonomiska drivkrafter blir deras slutsats också enkel: mer skatt blir mer välfärd, mindre skatt är lika med mindre välfärd.
Jobbskatteavdraget har två syften: att få fler att söka arbete och fler att arbeta mer. Om den första effekten är given, finns det motverkande faktorer för den andra. Med högre realinkomst kan ju någon tänkas välja mer fritid före mer jobb. För att antalet arbetade timmar ska öka även i högre inkomstlägen behöver därför den statliga skatten sänkas genom att brytpunkten flyttas nedåt eller att de högsta marginalskatterna sänks. Enligt finansdepartementet ger kombinationen av jobbskatteavdrag och sänkt statsskatt större verkan än delarna var för sig.
Ökar sysselsättningen? Forskningen säger ja, men eftersom vi inte har tillgång till ett Sverige med jobbskatteavdrag och ett utan går det inte att jämföra. Landet klarade i alla fall jobben klart bättre nu än under 90-talskrisen.
Lars Calmfors, ordförande i Finanspolitiska rådet, tror på jobbskatteavdraget. Till Anders Borgs irritation ifrågasätter dock Calmfors finansministerns bild av hur det fungerar.
Det är inte säkert att efterfrågan på arbetskraft ökar för att utbudet gör det, säger Calmfors. Vi gör annat som påverkar efterfrågan, svarar Borg, som att satsa på utbildning. Bruttolönerna ökar långsammare, säger Calmfors. Inte alls, svarar Borg, lönerna har inte påverkats. Fel att jobbskatteavdraget stärker de offentliga finanserna, säger Calmfors. Tvärtom, svarar Borg, statskassan klarade krisen bra bland annat för att sysselsättningen hölls uppe.
Calmfors menar också att priset för jobbskatteavdraget är större inkomstskillnader, medan Borg påpekar att det främst gynnar dem som tjänar minst. Fördelningspolitik är viktigt också för en moderat finansminister, och Anders Borg medger glatt att han är både ekonom och politiker.
Någon annan förklaring finns heller inte till att värnskatten är kvar. För statskassan skulle det vara billigt att slopa den, vilket även framgår av finansdepartementets skrift. Men politikern Anders Borg tror sig inte kunna sälja budskapet.
Valmanifestet lovade utredning av tillväxtskadliga skatter på företagande. Men att sänka dem ligger långt i fjärran, dels för att Borg anser andra skatter vara mer skadliga, dels för att ”fördelningspolitiken” måste se bra ut.
Ekonomi är knappast en exakt vetenskap i matematikens klass. Men det finns problem även när politiken går före ekonomin.