Hösten 2009 kom journalisten Jan Guillou ut med sina memoarer ”Ordets makt och vanmakt”. Enligt marknadsföringen från Piratförlaget sammanfattar Guillou sitt fyrtioåriga yrkesliv som journalist. Han berättar öppet om sina fiaskon, succéer och förebilder.
I dag kan ingen längre tvivla på förljugenheten i den beskrivningen. Mindre än två månader efter bokpresentationen avslöjade Expressen att Jan Guillou varit uppgiftslämnare åt den sovjetiska spionorganisationen KGB mellan 1967 och 1972 – något som helt förtigs i memoarerna. Den svenske reportern träffade sin ryske handledare frekvent och blev serverad pengar, alkohol och intimitet.
Att Guillou inte tar upp denna smutsiga period i sitt liv är begripligt. Ingen anständig människa vill associeras med KGB. I den sovjetiska diktaturen förkroppsligade säkerhetstjänsten terror, brutalitet och massdöd. Fram till andra världskrigets slut administrerade denna organisation folkmord på ungefär 30 miljoner människor.
Under Guillous tête-a-tête med KGB i slutet av 1960-talet invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien, samtidigt som man spärrade in dissidenter på mentalsjukhus och kort därefter landsförvisade författaren Solzjenitsyn, mottagare av Nobelpriset i litteratur.
Naturligtvis är samarbetet med KGB djupt komprometterande för Guillou, som under decennier gjort anspråk på att vara den svenska samhällsdebattens överdomare. Naturligtvis vill han inte ta upp KGB-episoden i sin bok eftersom den kastar ett så obehagligt ljus över hans yrkesliv. Och naturligtvis försöker Guillou nu – efter att ha blivit tagen med fingrarna i KGB:s syltburk – göra allt som står i hans makt för att bortförklara, trivialisera och späda ut substansen i avslöjandet.
Inget av detta är förvånande för den som bekantat sig med Guillous översittande och avledande debattstil. Vinterns replikväxling på DN Kultur med Filminstitutets chef Cissi Elwin – vars far Guillou grundlöst anklagat för mened – illustrerar väl hur Guillou blandar bort korten. När han blir överbevisad av sina motståndare upprepar han bara sin gamla ståndpunkt i förhoppningen att publiken redan glömt vad saken egentligen gäller. På ren svenska kallas strategin för kvalificerad desinformation.
Samma avvärjande taktik har Jan Guillou tillämpat i KGB-affären. Metoderna förvånar inte alls, men det upprörande som inträffat i veckan är att han fått stöd i sin distraheringskampanj av Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius. I ett yttrande till Pressens opinionsnämnd rekommenderar Stenius att Expressen klandras för en oförsvarlig publicitetsskada av Jan Guillou.
Låt oss bortse från det olämpliga i att Stenius ger sig in i striden mellan parterna, trots att hon som tidigare chefredaktör för Aftonbladet och kolumnistkollega till Guillou ligger besvärande nära gränsen för jäv. Låt oss också bortse från det beklagliga i att Guillou tillåts missbruka själva PO-ämbetet, en institution som skapades för att hjälpa vanliga människor som ansett sig förfördelade i tidningarna, inte offensiva skribenter som jonglerar mellan olika medieplattformar.
Vad har Yrsa Stenius för saklig invändning mot Expressen? Det som går att utläsa av hennes tvåsidiga yttrande till opinionsnämnden är att Expressen haft fräckheten att högljutt avslöja Guillous uppdrag åt KGB.
Stenius ger sig in i ett bisarrt ifrågasättande av löpsedlar, versaler och bilder, som om hon inte hade en aning om hur en kvällstidning redigeras. Dessutom påstår hon – felaktigt – att Expressen kallat Guillou för en spion när tidningen i själva verket konsekvent använt beteckningen agent.
Den språkliga distinktionen mellan agent och spion kan vi lämna därhän. Gränserna i KGB-världen är flytande och öppnar för olika tolkningar. Det avgörande är att Expressen grävt fram något som är sant, relevant och har ett stort allmänintresse.
Att avslöjandet orsakat Guillou betydande skada är så nära en truism man kan komma, men inget skäl för pressombudsmannen att ingripa.
Jan Guillou, som alltid har ett argument i fickan, påstår efter Expressens publicering att hans samarbete med KGB vilade på journalistisk grund. Han vill tydligen att vi ska se honom som en modig reporter – inte som en KGB-informatör beredd till det mesta, bara metoderna gynnar den egna personen.
Men vilken trovärdighet har Guillou efter att ha tigit i 37 år om sin agentroll? Han förankrade inte samarbetet hos sin chefredaktör, det utmynnade aldrig i någon journalistik och han förteg KGB-kontakten i sina memoarer. Att vi över huvud taget känner till historien kan vi tacka Expressen för.
I sitt utlåtande köper Yrsa Stenius häpnadsväckande nog Guillous bortförklaringar, samtidigt som hon medger att han ”ägnat sig åt vissa äventyrligheter i underrättelsebranschen”.
Vissa äventyrligheter? Underrättelsebransch?
Stenius bagatellisering av KGB-samverkan är inte lika illa som Guillous handlingar, men den summerar hur förtroendet för en skrivande person kan raseras. Yrsa Stenius har gjort sig själv omöjlig som pressombudsman.