Säpo tillhörde tidigt de hårdaste kritikerna av förslaget att Försvarets radioanstalt skulle ges rätt att signalspana inte bara i etern utan också i kabel. Säkerhetspolisen hävdade att förslaget innebar allvarliga intrång i den personliga integriteten. Men konflikten mellan FRA och Säpo hade också drag av revirstrid.

Efter att regeringen förra hösten ändrade FRA-förslaget så att skyd­det för enskildas integritet förbätt­rades kom åter kritik från Säpo. Men den gången gällde missnöjet att Säpo för egen del inte skulle kunna få underrättelser genom signalspaning.

Regeringen gav den tidigare Säpochefen Anders Eriksson i uppdrag att utreda frågan, och i går kom hans betänkande ”Signalspaning för polisiära behov”.

Vilket av integriteten och Säpos organisationsintresse skulle prägla utredarens perspektiv? Många fruktade det senare. Men så blev det inte. Anders Eriksson följer upp trådar i Säpos tidiga kritik av FRA-lagen och är föredömligt stringent i sin analys.

På presskonferensen berättade Anders Eriksson att företrädare för utländska myndigheter sett ut som frågetecken när de fått frågor om signalspaning. De flesta länder han gjort jämförelser med saknar lagstiftning på området, och i länder där sådan finns – Tyskland, Holland och Kanada – skiljer man inte mellan hemlig teleavlyssning och det vi i Sverige kallar signalspaning. I deras ögon är detta samma sak och omnämns som avlyssning eller övervakning av telekommunikation.

Naturligtvis har de rätt. ”Signalspaning i kabel” kan i praktiken vara detsamma som telefonavlyss­ning och måste därför omgärdas av samma typ av kontroll för att bli försvarbart från integritetssynpunkt.

I och med att Anders Eriksson har en sådan utgångspunkt hamnar han rätt också i sina konkreta förslag. Han vill ge Säpo tillgång till information som tas fram av FRA, men bara i undantagsfall. Villkoren för att få underrättelser via FRA blir snarast striktare än för telefonavlyss­ning. Och så bör det vara.