Det ligger nära till hands att travestera förre finansministerns Kjell-Olof Feldts lakoniska notering om löntagarfonderna när FRA-lagen nu slutligen klubbats av riksdagen. ”FRA-lagen är ett djävla skit, men nu har vi baxat den ända hit.”

FRA-lagen ska ge Försvarets radioanstalt rätt att bedriva signalspaning mot telefoni och internet i syfte att spåra hot mot rikets säkerhet. Lagförslaget väckte enormt rabalder sommaren 2008. Enskilda borgerliga riksdagsledamöter och en veritabel opinionsorkan bland bloggare och medier tvingade regeringen att backa. Resultatet blev ett reviderat lagförslag med en rad hängslen och livremmar för att stärka skyddet för den personliga integriteten.

Förändringarna är bra. Domstolsprövning och begränsning av antalet myndigheter som kan beställa signalspaning kan säkert få en och annan tjänsteman att tänka sig för innan man tar till detta verktyg. Samtidigt är teori och praktik olika saker.

Hot mot rikets säkerhet kan betyda mycket. Risken är uppenbar för vidgade tolkningar och slentrianmässiga godkännanden. När tekniken och rutinerna väl är på plats är det svårt att stå emot nya krav.

Underrättelseverksamhet är till sin natur sådan att man inte riktigt från början vet vad man letar efter, olika spår måste följas upp för att arbetet ska bli effektivt och alla spår leder inte alltid rätt. Till skillnad från vid vanligt polisarbete krävs ingen direkt brottsmisstanke, själva poängen är ju att förhindra att exempelvis terrorattentat inträffar.

Kampen mot terrorism och brottslighet står därmed i ett ofrånkomligt motsatsförhållande till medborgarnas integritet. Det går inte att komma runt.

Men vår gemensamma säkerhet måste vägas mot vars och ens personliga integritet. Demokratier är generellt mer sårbara för terrorism än diktaturer. Det beror på att säkerhetstjänsterna i de senare som regel har fria tyglar. Säkerhet kostar i frihet.

Det är i det perspektivet FRA-lagen – och en mängd andra övervakningsdirektiv de senaste åren – måste ses. Vart för sig kan förslagen ofta motiveras. Men sett till helheten finns det ändå anledning att känna oro inför utvecklingen.