Det är frestande att analysera svensk politik som något eget, skilt från händelserna i vår omvärld. Det gör det lättare att skylla Socialdemokraternas kris på ledare som Göran Persson och Mona Sahlin.
Håkan Juholt snuddade vid detta under gårdagens installationstal när han förklarade att det inte var den socialdemokratiska idén som förlorade valen 2006 och 2010. Om bara partiet erbjudit en ”trovärdig samhällsanalys” och fört en politik med ”socialdemokratiska förtecken” så hade det gått bättre.
Juholt har rätt i att varje parti som vill nå framgång måste förstå sin samtid,
något som Fredrik Reinfeldt visade när han som oppositionsledare lanserade begreppet ”utanförskap”. Och det är naturligtvis sant att den socialdemokratiska profilen suddades ut efter att Mona Sahlin lanserade det rödgröna samarbetet.
Men en ärlig analys av partiets dubbla valnederlag måste sätta in S-krisen i ett europeiskt sammanhang. I land efter land gör socialdemokrater dåligt ifrån sig. Om Håkan Juholt ägnat mer än några fåtaliga minuter av sitt tal åt omvärlden hade han kunnat notera att Europas politiska karta blivit alltmer blå de senaste tio åren. Inte ens den globala finanskrisen har bidragit med röd färg, trots att kapitalismens tillkortakommanden borde ha kunnat gynna vänstern.
Vad beror detta på? Storbritanniens förre utrikesminister David Miliband, en av de mest intressanta socialdemokraterna i Europa, höll nyligen ett föredrag vid London School of Economics där han pekade på ett antal förklaringar. Samtliga är giltiga också för Sverige.
För det första har framväxten av främlingsfientliga partier satt större press på socialdemokrater än på borgerliga. Frågor kring invandring, identitet och nationalism skär rakt igenom basen för traditionella arbetarpartier och försvagar tilltron till deras välfärdspolitik, särskilt under turbulenta ekonomiska perioder.
Hur Socialdemokraterna ska stoppa väljarflykten till Sverigedemokraterna är en tiotusenkronorsfråga, som Håkan Juholt inte ens rörde vid i går.
För det andra har socialdemokratiska partier allt svårare att appellera till
människor i storstäderna, som värderingsmässigt gått åt höger eller åt det gröna hållet.
Tv-serien ”Solsidan” ringar in denna väljartyp väl: stressade barnfamiljer
i villa som vill få vardagen att fungera.
De uppskattar regeringens arbetslinje, skattepolitik och liberala syn på valfrihet och förstår sig inte på politiker som vill styra och ställa över deras liv.
Fredrik Reinfeldts budskap är som skräddarsytt för ett Sverige där männi-skor identifierar sig med Fredde, Mickan, Anna och Alex.
I likhet med sina europeiska systerpartier har Moderaterna dessutom gjort det enklare för väljarna att lägga sin röst till höger. De har, som David Miliband konstaterar, begravt sitt gamla motstånd mot välfärdsstaten och blivit medkännande konservativa; politiker som bryr sig om miljö, arbetsrätt och trygghet. Inte heller drar de sig för att angripa excesser i näringslivet.
Håkan Juholt gav inga besked i går om hur Socialdemokraterna ska navigera i denna nya politiska terräng. Han medgav knappast förändringen av landskapet utan ägnade större delen av sitt tal åt att liva upp kongressdeltagarna med kritik av marknadslösningar, utförsäljningar och avregleringar, som om Anders Borg bedrev en nyliberal ekonomisk politik.
Efter talet mötte jag en salig Göran Greider som inte hade hört ett liknande budskap på decennier.
Kontrasten mot Mona Sahlins anförande vid partiets förtroenderåd var slående: här framträdde en socialdemokrat som inte en enda gång valde att blinka åt partiets så kallade förnyare. När företagare nämndes var det enbart i negativa termer. Jämlikhet och solidaritet såg han som en förutsättning för tillväxt, inte tvärtom.
Håkan Juholt spelade på motsvarande nostalgiska kongressträngar när han talade om svensk socialdemokrati som en folkrörelse utan vd, bolagsstämma och aktieägare. För en stund kunde ombuden drömma sig tillbaka och förtränga det dramatiska medlemsraset och denhistoriska försvagningen av partiets sidoorganisationer.
Det var länge sedan som socialdemokratiska ombud såg så entusiastiska ut, men risken är att Håkan Juholt förväxlar stämningen i kongressalen med stämningen i landet, att han precis som Mona Sahlin sätter likhetstecken mellan folk och partifolk. Risken är att han glömmer bort att 70-talet, som retoriken närmast knyter an till, inte var en framgångstid för Socialdemokraterna i Sverige utan en period av upprepade valnederlag. Risken är att han i sin iver att citera Olof Palme missar att hans motståndare heter Fredrik Reinfeldt, inte Gösta Bohman.
Tony Blair har blivit ett blått skynke för socialdemokrater runt om i Europa. Men de som förtalar honom bortser från att han vann tre val på raken i Storbritannien. Och den insikt som styrde Blair var att mitten-vänster-partier måste ligga i utvecklingens framkant och vara öppna för nya idéer för att kunna vinna rege-ringsmakten.
”Om dessa partier inte aktar sig så blir de konservativa”, sade Blair under en utfrågning i höstas av journalisten Per T Ohlsson.
I går kändes det mycket traditionellt i Stockholm Waterfronts nybyggda kongressal. Det var som om Sveriges mest populära tv-program fortfarande hette ”Bingolotto”.