Afghanistan: Obamas huvudvärk är även Europas.
Barack Obamas tal om Afghanistan mottogs med blandade känslor, inte bara på hemmaplan utan i minst lika hög grad i Europas huvudstäder. Den goda nyheten var att USA:s president för första gången gav ett datum för när trupperna ska börja tas hem. Men i och med att han på kort sikt vill utöka den amerikanska styrkan med 30.000 man finns en förväntan på de allierade att även de ska bidra med mer.
Den brittiske premiärministern Gordon Brown har lovat att skicka ytterligare 500 soldater. Italien ska bidra med 1.000 man och även Polen väntas inom kort ge ett positivt svar. Andra våndas och försöker köpa sig tid.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel hör till dem som är hårdast trängda. Tyskland har i dag runt 4.500 soldater i Afghanistan. Pentagon skulle vilja se en förstärkning med 2.000 man. Den tyska regeringen har svarat att den inte kan fatta något beslut förrän efter den internationella Afghanistankonferensen i London i slutet av januari.
I Europa talar vi inte gärna om krig. Vi gör en ”insats” i Afghanistan. Det är sant såtillvida att utländsk militär är där för att skapa säkerhet och göra uppbyggnad av landet möjlig. Fast det är inte hela sanningen, vilket blev plågsamt uppenbart efter att en tysk överste den 4 september begärt flygbombning av två kapade tankbilar i provinsen Kunduz i nordöstra Afghanistan.
Enligt Natouppgifter kan upp till 142 människor ha dödats. Inte sedan andra världskriget har tysk militär fattat beslut som lett till så många människors död. Det var i sig omskakande. Än värre var att många av de dödade var civila; minst 30, kanske så många som 70. Bland dem fanns barn som hade samlats runt tankbilarna för att komma över bränsle.
Därmed var flygbombningen en händelse av det slag som Natos befälhavare i Afghanistan, general Stanley McChrystal, varnat för: kriget mot talibanerna måste för att kunna vinnas drivas med stor hänsyn till de civila.
McChrystal besökte de skadade på sjukhuset och markerade tydligt sitt avståndstagande från beslutet om flygbombning. Den tyske försvarsministern Franz Josef Jung försvarade däremot den ansvarige överstens agerande och förnekade kännedom om några civila offer.
Tre veckor återstod då till förbundsdagsvalet den 27 september. Det kan ha bidragit till att Jung försökte tona ned allvaret i det inträffade. Efter den borgerliga valsegern valde Angela Merkel att flytta Jung från försvarsdepartementet och göra honom till arbetsmarknadsminister. Men historien hann ifatt honom.
När Bild-Zeitung i förra veckan avslöjade att försvarsministern redan dagen efter flyganfallet fått en rapport om att det krävts civila offer tvingades han avgå.
Uppdraget som försvarsminister gick efter valet till en av tysk politiks starkast lysande stjärnor, Karl-Theodor zu Guttenberg. Han vann stor popularitet i våras när han som näringsminister vågade utmana Angela Merkel och ifrågasätta att staten skulle ge Opel statliga garantier.
I rollen som försvarsminister har han utlovat öppenhet. Men skandalen har nu kommit även honom farligt nära. Han försvarade inledningsvis kraftfullt insatsen i Kunduz. Vad visste han i det läget? Fanns inte redan före Bild-Zeitungs avslöjande skäl att vara mer kritisk?
För Socialdemokraterna ger efterspelet till bombningen i Kunduz möjligheter till profilering. Det ursprungliga beslutet att skicka tysk trupp till Afghanistan fattades visserligen av Gerhard Schröders rödgröna regering. Men insatsen har hela tiden varit kontroversiell inom SPD. När partiet nu efter sitt sämsta valresultat i modern tid vänder sig inåt finns inte längre viljan att försvara kriget.
Inför gårdagens beslut i Förbundsdagen om en förlängning av den tyska Afghanistanstyrkans mandat med ett år fanns inga tvivel om att SPD skulle sluta upp. Men om regeringen Merkel går Obama till mötes och utökar styrkan får SPD ett naturligt tillfälle att byta sida.
I så fall vilar det tyska deltagandet i Isafstyrkan på bräckligt parlamentariskt underlag. Och den tyska insatsen kommer att ha förvandlats till Merkels krig.