Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Frankrike: Kommunismens obehagliga återkomst

Jean-Luc Mélenchon gillar diktaturer.
Jean-Luc Mélenchon gillar diktaturer. Foto: Lionel Cironneau / AP
Signerat – Annika Ström Melin.

Kommunisterna går framåt i den franska valrörelsen. Det visar att Europa åter måste göra upp med totalitära vänsteridéer.

Vad anser ni om den ryska revolutionen 1917? Frågan ställdes i går morse till Nathalie Arthaud, kandidat i Frankrikes kommande presidentval, under en längre intervju i fransk radio.

Svaret kom utan minsta tvekan: Den var en stor framgång! Sedan följde en lång utläggning om de ryska revolutionärernas stora och viktiga insatser för arbetarna och världsfreden.

Det var i och för sig inget förvånande besked eftersom Nathalie Arthaud är ledare för de franska trotskisterna. Att hon mer än tjugo år efter murens fall fortfarande är övertygad om att Lenin & Co gjorde rätt när de införde proletariatets diktatur är en del av den totalitära ideologi som hennes parti bygger på.

Dessutom är Nathalie Arthaud en marginell figur i den franska valrörelsen. Hon kommer bara att få någon procent av rösterna på söndag och borde kanske därför betraktas som ett ideologiskt urtidsdjur.

Ändå var det med stigande obehag som jag lyssnade på radiointervjun.

Nathalie Arthaud kräver ett helt nytt, statsstyrt ekonomiskt system och förklarar att ”borgarna” ska betala hela Frankrikes statsskuld, men får inte en enda besvärlig följdfråga om planekonomins misslyckande i Sovjetunionen eller Gulag. Journalisterna lyssnar artigt och tycker tydligen att det extrema budskapet låter nästan normalt.

En stark vind från yttersta vänstern blåser i den franska valrörelsen och har tydligen påverkat debattklimatet.

Uppstickaren heter Jean-Luc Mélenchon och företräder kommunistpartiet och några andra partier på vänsterkanten. Före årsskiftet fick Mélenchon ungefär 5 procent i opinionsmätningarna, nu mellan 15 och 17 procent. Han kan hamna på tredje plats i valets första omgång på söndag och utsätter därmed Socialistpartiets François Hollande för en allt starkare press från vänster.

Mélenchon manar till ”medborgerligt uppror” mot kapitalismen, säger absolut nej till EU:s budgetregler, kräver höjda minimilöner – från 1.200 euro i månaden till 1.700 – och vill att staten ska konfiskera inkomster över motsvarande tre och en halv miljon kronor om året.

Han ställer Hollande inför ett taktiskt dilemma. För att väljas till Frankrikes president behöver Hollande inte enbart vänsterns röster, utan framför allt den borgerliga mittens. Därför kan han inte gå alltför långt åt vänster.

Men Hollande måste också tänka på parlamentsvalet i juni och en framtida regering. Då behöver han stöd av Mélenchon. Man får verkligen hoppas att han orkar hålla emot den yttersta vänsterns krav.

Det är bedrövligt att kommunister åter tas på allvar i Europa. Minnet av förtrycket och terrorn är tydligen mycket kort.

”Det är oerhört om Mélenchon lyckas få 12–13 procent”, säger statsvetaren Jean Chiche i en intervju i gårdagens Financial Times. ”De innebär en återkomst av de tidigare dödförklarade kommunisterna.”

Visst är det begripligt att unga, arbetslösa européer i krisens spår kan lockas av kommunisternas enkla paroller och gemenskapen på gatan under de röda fanorna. Just därför är det nödvändigt att åter påminna om det som hände på den europeiska kontinenten för inte särskilt länge sedan.

Det finns gott om forskning, böcker och mänskliga vittnesmål om kommunismens brott, men det behövs mer. Och den som vill vet vad Jean-Luc Mélenchons politik innebär bör lyssna ordentligt. Inte nog med att han förnekar att Kuba är en diktatur och att han tycker att Peking har rätt att bestämma över Tibet. När han ska peka ut några personliga favoriter från den franska revolutionen blir svaret: Saint-Just och Robespierre.

Att Mélenchon sätter männen bakom det franska skräckväldet före alla andra säger det mesta om vad han står för.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.