Det var ett riktigt obehagligt tal. Frankrikes president Sarkozy spände ögonen i åhörarna, log det där smala leendet som ofta blixtrar till när han står i talarstolen och förklarade med ödesmättat tonfall: Vi lever med konsekvenserna av femtio års invandring. Det har slutat med ett stort misslyckande när det gäller integrationen. Varför säger vi ingenting om detta? Är vi rädda?

Talet hölls i Grenoble den 30 juli och finns på Elyséepalatsets hemsida. Den som vill kan där se hur Nicolas Sarkozy på känt populistiskt maner förvandlar sig till den missnöjde mannen på gatan. Han ställer upprörda, retoriska frågor: Vem betalar för allt detta? Mina damer och herrar – vi måste vakna upp!

Sarkozy lät nästan som Nationella frontens ledare Jean-Marie Le Pen, vilket antagligen var syftet. Förtroendet för Nicolas Sarkozy har rasat och han tror tydligen att han har potentiella anhängare på den främlingsfientliga kanten. Det är kanske riktigt. Men det är en kortsiktig strategi.

Bakgrunden till presidentens utspel var ett lokalt upplopp. En grupp resande hade beväpnat sig med järnrör för att angripa den lokala polisstationen. De var upprörda över att en polisjakt hade slutat med ett dödande skott mot en eftersökt 22-åring ur deras grupp.

Oacceptabelt! förklarade en sammanbiten Sarkozy. Nu ska ni få se på resultat, fortsatte han. I det trettio minuter långa talet presenterade presidenten alla de tuffare tag som skulle tas mot kriminella – och invandrare – i Frankrike.

Han lovade att riva alla illegala läger för resande och att avvisa romer utan uppehållstånd. Han förklarade att invandrare som begår brott riktade mot poliser ska kunna fråntas sina franska medborgarskap och att socialbidrag ska kunna dras in för föräldrar som inte ser efter sina barn.
Talet i Grenoble blev ett startskott. Romer har avvisats från Frankrike många gånger förr, men inte lika brutalt och inte lika beslutsamt. Och trots alla protester har presidentens utspel tyvärr visat sig vara populärt i Frankrike.

Det sägs att Sarkozys tydliga budskap i Grenoble framför allt var taktiskt. Att han behövde stöd inför höstens stora politiska strider. Att en politiskt svag president får svårt att orka driva igenom den nödvändiga men impopulära pensionsreformen.

Men facket och vänstern har inlett en hopplös strid. I går gick hundratusentals fransmän ut på gatorna. Protesterna anfördes av den fackliga organisationen CGT, som fram till någon gång på 90-talet var kopplad till det franska kommunistpartiet.

De röda fanorna vajade överallt i Frankrike. Socialistpartiets Martine Aubry deltog i protesterna, men bakom alla paroller anar man att också hon inser att det franska pensionssystemet måste förändras. Reformen är dessutom ganska måttlig. Den lägsta pensionsåldern ska höjas från 60 till 62 år och förhoppningen är att det gigantiska underskottet därefter ska minska med 70 miljarder euro – om tjugo år.

Det borde vara möjligt för Nicolas Sarkozy att genomföra detta utan att flirta med Le Pens anhängare. Nu har han spelat på farliga politiska strängar.

Kriminalitet är ett stort problem – och integrationen ett misslyckande. Så långt håller säkert många fransmän med Sarkozy. Men när han kopplade det ena till det andra skapade han ett nytt politisk klimat. Presidentens tonläge och ordval frammande bilden av att Frankrike är hotat utifrån.

Det är det enklast tänkbara, men också farligaste, sättet att skapa sammanhållning.