I dag för exakt 60 år sedan antog FN:s generalförsamling resolution 181 som föreslog en delning av det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat med Jerusalem under internationell kontroll. Det var en plan som i grunden förändrade Mellanöstern och gav upphov till 60 års ofred mellan israeler och palestinier, mellan Israel och arabvärlden, mellan den judiska staten och den muslimska omgivningen.
Förväntningarna var sannerligen inte stora på att det just avslutade internationella Mellanösternmötet i Annapolis i USA skulle lyckas få slut på detta tillstånd av ofred. Likväl hände något. Israeliske premiärministern Ehud Olmert och palestinske presidenten Mahmoud Abbas gav ett gemensamt löfte: att rivstarta bilaterala förhandlingar i syfte att före nästa års utgång nå ett fredsavtal som löser alla centrala tvistefrågor mellan parterna. Och redan på onsdagen inbjöd president Bush de båda kontrahenterna till Vita huset för att officiellt inviga fredsförhandlingarna.
Stark skepsis är förstås befogad. Det bästa vore nog om båda parter förmådde rensa minnet från de oegentligheter som följde på FN-resolutionen 181 och starta tänkandet på nytt. Dock har omvärlden mycket att lära, och blygas, av historien.
Delningsplanen var från början orättvis. Den gav 56 procent av Palestinas mark till judarna, som då blott utgjorde en tredjedel av befolkningen och ägde sex procent av marken. Det är inte det minsta märkligt att araberna såväl i som utanför Palestina motsatte sig 181:an och ville hänföra saken till Internationella domstolen i Haag. Men omvärlden höll andan och hoppades att delningsplanen skulle fungera när Storbritannien drog sig ur Palestina ett halvår senare.
Omedelbart efter att delningsplanen hade antagits utbröt strider mellan judar och araber. Båda sidor gjorde sig skyldiga till omfattande grymheter. Men proportionerna står klara om man betänker att när staten Israel ensidigt utropades den 14 maj 1948 hade redan en kvarts miljoner palestinaaraber fördrivits från sina hem. Vid den tidpunkten hade ansvariga FN-tjänstemän och amerikanska UD för länge sedan insett att resolution 181 inte var en hållbar lösning.
Läget förvärrades när ett halvdussin arabstater dagen efter Israels utropande riktade ett halvhjärtat militärt angrepp mot den unga judiska staten. Det blev en förhållandevis enkel match för den redan då välorganiserade israeliska krigsmakten att slå tillbaka arabarméerna, även om kriget efter flera vapenvilor inte tog slut förrän våren 1949. Men utrensningar av arabiska byar och stadsdelar fortsatte, och när kriget var över hade bortåt 800.000 palestinaaraber jagats i landsflykt. Det var mellan 80 och 90 procent av den arabiska befolkningen i Israel, som genom kriget också utvidgade sitt territorium till att omfatta 78 procent av Palestinas yta. Och tämligen omgående förklarade statsgrundaren David Ben Gurion att FN-resolutionen 181 var "av noll och intet värde".
Territoriell expansion är ett återkommande drag i sionismen, 1900-talets kanske mest segerrika nationalistiska projekt. "Ett land utan folk för ett folk utan land" - så löd länge stridsropet för en judisk stat i det bibliska Palestina. Enligt historikern Benny Morris har "sionistisk ideologi och praktik av både yttre nödvändighet och inre natur varit expansionistisk". Redan före resolution 181 förutsåg det sionistiska ledarskapet att deras framtida stat skulle omfatta över 80 procent av Palestina. Det förverkligades dock inte förrän efter sexdagarskriget 1967, då Israel annekterade hela Stor-Jerusalem och ockuperade Västbanken och Gaza.
Ironiskt nog skapade sionismen samtidigt sin egen motsats. Före 1948 betraktade sig den absoluta merparten av de icke-judiska invånarna i Palestina blott som undersåtar i en vag arabisk gemenskap som råkade vara koloniserad av Storbritannien 1917-48 och dessförinnan i flera hundra år av det turk-osmanska imperiet. Det var Israels tillblivelse som väckte till liv en renodlat palestinsk - och inte enbart arabisk - nationalism, även om denna tog sig kraftfulla politiska uttryck först efter 1967 års krig.
Någon gång måste dessa två slag av nationalism finna sig i att samexistera. Nästan hela världen önskar att Olmerts och Abbas löften i Annapolis innebär en början.