När en amerikansk ledare får ett sådant här hedervärt pris är det klart att vi som amerikaner ska vara glada. Ungefär så sa senator John McCain, för ett år sedan konkurrent till Barack Obama om presidentposten, när han ombads kommentera fredspriset. Blev du förvånad? frågade CNN-reportern. Det blev vi nog alla, svarade McCain.
Det, sammantaget, är något av det finaste som jag hört sägas här i USA om det oväntade valet av fredspriskandidat. De flesta, inklusive Barack Obama själv, tycks mer skruva på sig, leta efter de rätta orden och tycka att det mest är pinsamt eftersom priset så uppenbart inte handlar om vad han gjort utan om vad världen vill att han ska göra. Och icke att förglömma – hur omvärlden vill att den auktoritära delen av världen ska svara på det han tänker sig att göra.
Visst. President Obama har sträckt ut handen till några av de män som tidigare var USA:s självklara fiender. Men notera: ingen av dem har ännu tagit den. Vart presidentens nya trevande tangosteg leder är det ännu ingen som vet. Och det krävs som bekant två för att dansa.
I Wall Street Journal läser jag att Barack Obama huvudsakligen fått priset för sina ansträngningar på kärnvapenområdet. Men det är inte så det allmänt uppfattas här. Priset dimper ned som en bomb mitt i en brinnande diskussion om Afghanistan.
Det folkliga stödet faller samtidigt som chefen för hela insatsen, general Stanley McChrystal, vill ändra strategi och utöka närvaron med 40.000 man eller mer. Och att gå emot en högt ansedd general på marken är inget man gör hur som helst.
Dessutom är det ingalunda säkert att Barack Obama vill det. Afghanistan är till skillnad från Irak hans krig. Eller som han själv så sent som i augusti uttryckte det: ett krig av nödvändighet. Men nu är läge och opionsstöd som sagt ett annat.
Till detta ska adderas en Natokris, ekonomisk kris, klimatkris och inte minst en hotande politisk kris om inte Barack Obama får igenom sin sjukvårdsreform. Redan Nato tycks eländigt nog.
När jag i förra veckan besökte flottbasen i Norfolk, Virginia, var det en samling desillusionerade Natoofficerare jag mötte. De talade om brist på pengar – delvis orsakat av den ekonomiska krisen, delvis av nationella prioriteringar. De uttryckte också en tung besvikelse över brist på politiskt ledarskap, över att de inte längre visste vad som var deras uppgift och inte heller vad målet var.
Georgienkrisen har rört till det, men även den helt förändrade hotbilden. Civilt och militärt har smält samman. På listan över framtida farligheter finns både politisk extremism och nationalism. Men också klimat, energi, teknologi och demografi, för att bara nämna några. Och vad betyder då artikel fem, den om skyldigheten att rycka ut till ett annat Natolands försvar? När ska man rycka ut? Vid en invasion à la andra världskriget, absolut. Men vad gäller om Ryssland stänger av gasen till Ukraina eller när Estland utsätts för ett gigantiskt IT-angrepp?
Julianne Smith, chef vid Pentagon för Nato-Europafrågor, påminner om att Georgien inte är medlem och att Nato därför inte gjorde något formellt fel när alliansen inte ingrepp när Ryssland gick till attack. Men visst, säger hon samtidigt – och inte utan underton – kan man fråga vad som skett om den ryska aggressionen i stället riktats mot någon av medlemsländerna i Baltikum och om risken vid ett försvar varit att ta strid mot Ryssland.
Nu, förklarar Julianne Smith, är tid att fundera över varför Nato finns, vart alliansen är på väg, vilken typ av relationer den ska ha med organisationer som EU och FN, hur långt utvidgningen kan gå och inte minst – vad artikel fem ska betyda i framtiden. En som gör det är den tidigare utrikesministern Madeleine Albright. Hon reser riken runt för att få ihop ett underlag som Natochefen Anders Fogh Rasmussen kan göra till ett nytt policydokument att klubba vid Natotoppmötet i Lissabon om ett år. Minsann om vi inte lever i en brytningstid.
Mitt i allt detta kommer så alltså ett svårtolkat fredspris. Vad ska president Barack Obama göra för att bli en värdig vinnare? Öka, minska eller dra tillbaka trupp från Afghanistan? Och ligger det i fredens intresse att Nato, i brist på mål och medel, klappar ihop?
Den norska Nobelkommittén har förminskat sig själv. Den har infört ett nytt pris som inte handlar om fred utan om drömmar om fred. Jag hade hoppats att kommittén tagit freden på större allvar än så.