1993 dömdes Musa Dogan till ”strängt fängelse på livstid” i Turkiet. Han var medlem i en maoistisk vänsterorganisation som bland annat begick bankrån för att finansiera sin verksamhet.

Det hårda straffet berodde delvis på att Dogan medverkat i rån, men också på hans politiska åsikter. Han dömdes av en nationell domstol där också militärer ingick, en instans som inte uppfyller grundläggande krav på rättssäkerhet enligt Europakonventionen.

Sedermera avskaffades ”strängt straff på livstid” i Turkiet, men i övrigt kvarstod domen.
Under sin tid i fängelset hungerstrejkade Dogan, vilket ledde till att han blev svårt sjuk. I december 2002, under en medicinsk permission, rymde han och sökte skydd i Sverige.
 Vilket han också fick. Migrationsverket gav honom uppehållstillstånd som skyddsbehövande. Sannolikt kunde man inte ge honom politisk asylstatus på grund av att han gjort sig skyldig till bankrån, ett grovt icke-politiskt brott.

För någon månad sedan begärde Turkiet via Interpol att Dogan, som nu bytt namn till Pir Sami Kortutar, skulle utlämnas. Att han i det läget anhölls var inte märkligt. Sverige måste naturligtvis ta en framställan från ett land som man har goda diplomatiska förbindelser med på allvar.

Att han också häktades häromveckan vid Växjö tingsrätt är kanske också begripligt om än beklagligt. En begäran från Interpol väger tungt och domstolen tog det säkra för det osäkra, även om det hade varit mer humant att nöja sig med anmälningsplikt.

Men nu ligger alla papper på bordet. Dogan har beviljats uppehållstillstånd och skydd i Sverige just på grund av den dom från en ”nationell säkerhetsdomstol” som nu åberopas för att få honom utlämnad. Det är uppenbart att han inte kan lämnas ut, säger Göran Melander, professor i folkrätt i Lund, som har granskat ärendet på försvarets uppdrag.

Dogans advokat har nu överklagat till Högsta domstolen. Ärendet måste behandlas så fort som det bara är möjligt. Att tentaklerna från en illegitim turkisk domstol från 90-talet kan nå in i det svenska rättssystemet är obehagligt. Och att en man som är svårt sjuk och märkt av tio år i fängelse måste sitta i häktad under den fortsatta behandlingen av ärendet, framstår som inhumant.