Artiklar om folkmord brukar inledas med en uppradning av de som redan skett sedan Förintelsen. Rwanda, Kambodja, Balkan Syftet är att få läsaren att reagera över hur urholkat det ständigt upprepade löftet "aldrig igen" har blivit. Men samtidigt som tanken är god, och effekten sannolikt den förväntade, är listan med redan begångna folkmord symptomatisk för ett av världssamfundets stora problem vid hanteringen av folkmord: nämligen den sena reaktionen.
Nu i december fyller folkmordskonventionen 60 år. Men det finns inte längre anledning att fira. Den konvention som antogs av FN:s generalförsamling efter andra världskriget har nämligen inte förhindrat de största brotten mot mänskligheten. Liksom så många andra FN-dokument är kontrasten mellan det skrivna ordet och verklighetens agerande - eller brist på just detta - skarp. Fallet Darfur är det senaste exemplet på hur syftet med folkmordskonventionen inte uppnåtts.
I går samlade Forum för levande historia ett antal folkrättsexperter för att diskutera konventionen och dess tillämpningar under rubriken "Förebyggande av folkmord - en utopi?". Ursäkta vitsen, men det var en dödligt tråkig folkmordskonferens (jag bevistade första halvan). Hur någonting så upprörande som förintande av hela folkslag kan behandlas på ett så torrt sätt övergår mitt förstånd. För folkmord handlar egentligen inte främst om juridiska termer - utan om mänskliga offer och om dem som överlevt. Folkmord handlar om moral, om samvete och om att inte stå som passiv åskådare. För tre år sedan kallade USA som enda land situationen i Darfur för folkmord, och möttes av kritik för att de inte lyssnade till ett vittnesmål från FN:s folkmordsexpert om brott som begåtts i området. Den dåvarande amerikanska FN-ambassadören John Bolton menade att säkerhetsrådet hade hört nog med föredragningar. Var det inte dags att handla istället för att diskutera?
Ingenting hindrar en enskild människa från att agera mot folkmord - tvärtom. Faktum är att FN:s folkmordskonvention härrör från en person: den polskjudiske Rafael Lemkin, som avled 1959. I sin ungdom kämpade Lemkin för att ställa de ansvariga till svars för folkmordet på armenierna under första världskriget. Efter andra världskriget ledde hans lobbying till FN-konventionen som antogs den 9 december 1948.
Även den kanadensiske generalen Roméo Dallaire försvarade ensamt ett helt folk. Som överbefälhavare för UNAMIR i Rwanda var han den ende som aktivt försökte förhindra folkmordet på tutsier under 1990-talet.
Den internationella organisationen Genocide Watch arbetar i samma anda. Genocide Watch är pådrivande i arbetet med att världssamfundet ska bli bättre och snabbare på att uppmärksamma tidiga tecken på att ett folkmord är på väg att ske - och att agera med kraft när det stadiet har passerats. I sitt senaste nyhetsbrev listar organisationen Sudan, Tchad, Zimbabwe, Burma, Uzbekistan, Kenya och Burundi som länder i riskzonen.
För USA:s nye president Barack Obama finns en utrikesfråga som överskuggar alla andra när det gäller mänskliga rättigheter: Darfur. Sedan konflikten bröt ut har omkring 300 000 människor mördats av sudanesiska regeringsstyrkor och den regeringsunderstödda janjawidmilisen, och två miljoner flytt sina hem.
Det är av yttersta vikt att Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag lyckas i sin målsättning att ställa Sudans president Omar al-Bashir inför rätta för folkmord. Bland FN:s medlemsländer finns flera som kan tänka sig att lägga det föreslagna åtalet mot massmördaren från Khartoum på hyllan, om al-Bashir samarbetar i Darfurs sköra fredsprocess. Ett sådant steg vore ytterligare en bit in på vägen mot straffrihet för folkmord. Vilka signaler det skickar till framtida folkmördare vågar man knappt föreställa sig.