Det går inte så bra för den svenska skolan som det borde göra. Därom är de flesta från höger till vänster överens. I går lades nytt bränsle på brasan i form av en rapport från Skolinspektionen som visade att brister som påtalats i närmare 20 års tid alltjämt finns kvar.
Skolornas arbete med att upptäcka och åtgärda kvalitetsbrister är ostrukturerat. Många lärare följer inte läroplanen. En del av dem känner inte ens till vilka målen är.
Politikernas förklaringar till att resultaten i den svenska skolan försämrats går isär. Det finns två huvudteorier. Den ena är att skolan varit för otydlig och inte ställt tillräckligt höga krav. Den andra är att vi fått en hårdare social skiktning, där de resursstarka går till friskolor medan elever från hem med svag studietradition lämnas kvar i problemskolor.
Ingen av dessa förklaringar är helt felaktig. Att Sverige under 1970-talet tog bort betygen på mellanstadiet var en följd av den radikala tidsandan. Alla auktoriteter skulle utmanas, inte minst lärarna. Överallt fanns makt som borde ifrågsättas. Det tänkandet trängde in i klassrummen, såväl från samhället utanför som genom de pedagogiska teorier som var på modet.
En del av de kritiska frågorna om utbildningens mål och mening var väl värda att ställa. Ytterst var och förblev skolans huvuduppgift ändå densamma: att sporra och stödja alla elever så att de uppnådde en så hög kunskapsnivå som möjligt.
Att skolorna blir tydligare med vilka krav de ställer och att de följer upp resultaten mer systematiskt är en viktig förutsättning för framgång.
Men om 1968 års auktoritetsuppror är huvudförklaringen till skolans problem, varför har då svenska elevers resultat i internationella undersökningar sjunkit särskilt markant under de senaste 15 åren?
Här ser vänsterns förklaring, att friskolorna skapat segregation, ut att stämma bättre. Att segregationen ökat under de år som gått sedan friskolereformen sjösattes kan beläggas med statistik.
Skrapar man lite på ytan inser man dock att även denna förklaring är både tillrättalagd och förenklad.
För det första har även samhället utanför skolan förändrats på 15 år. Hur skolsegregationen skulle ha sett ut om vi inte haft några friskolor vet vi inte.
För det andra är det inte driftsformen utan själva det fria skolvalet som kan leda till att duktiga elever söker sig till samma skolor medan de mindre driftiga blir kvar i sämre skolor.
Är något parti emot det fria skolvalet? Nej, faktiskt inte. I alla fall är det inget parti som vågar stå för en sådan uppfattning och säga till elever och föräldrar: Nej, ni får inte välja skola längre. Ni får acceptera att bli tilldelade en plats.
Den tiden är förbi när medborgarna behandlades så. Och det är ett framsteg.
Dessutom ryms inte hela sanningen om segregationen i själva statistiken. Man måste också titta på de enskilda beslut som ligger bakom elevers rörelser mellan olika skolor.
Tänk er en flicka med invandrarbakgrund som växer upp i en förort där skolorna har en hög andel elever med sociala problem. Hon studerar flitigt och får höga betyg. En dag får hon höra talas om en skola i en annan del av staden. Hon väljer den och blir antagen. Har vårt samhälle då blivit lite bättre eller lite sämre?
Enligt vänsterteorin om skolförfall genom segregation har den duktiga flickans flytt inneburit en försämring. Betygsgenomsnittet i hennes gamla skola föll ju. Men vad man då måste blunda för är att en ung människa övervunnit det sociala arvet och brutit sig ur bostadssegregationens järngrepp.
Är det moraliskt rätt att stoppa denna flicka? Bör hon hållas kvar mot sin vilja med förhoppningen att hennes flit och ambition ska kunna ge hennes gamla skola draghjälp?
Jag kan inte tycka det. Däremot måste politiker ta konsekvenserna av att uppgiften att ge alla elever en god utbildning är svårare på vissa håll än andra. Resurserna bör inte vara jämnt fördelade. Det måste satsas betydligt mer i områden där de sociala förutsättningarna är tuffare.