Det svenska regelverket är emellanåt alldeles underbart. Som till exempel detta med riksdagsstenografer som med sina snabba krumelurer ser till att hela debatter lämnas till eftervärlden. Och det kan ju, som i fallet med tisdagens offentliga utfrågning om sjukskrivningsprocessen, vara bra då den som kanske mer än någon annan hade behövt höra vad som sades inte var där. Men hav förtröstan, arbetslivsminister Hans Karlsson, hela utfrågningen finns alltså snart på papper.
Det var ledamöterna i socialförsäkringsutskottet som kallat till sig företrädare för Riksförsäkringsverket, Läkarförbundet, försäkringskassornas förbund, Landstingsförbundet, arbetsgivarorganisationer, fackliga förbund och ytterligare några andra. Och till min glada överraskning visade det sig att medan regeringen ingenting gör och ingenting vet om varför det ser ut som det gör, så vet och gör Riksförsäkringsverket, försäkringskassorna, Läkarförbundet och andra aktörer desto mer.
Medan arbetslivsminister Hans Karlsson och statsminister Göran Persson säger sådant som att "Vi ska inte jaga sjukskrivna" så har Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund undersökt hur många av de långtidssjukskrivna som själva uppger att de skulle kunna arbeta. Och då svarar 12 procent ja.
När sjukgymnasterna bedömer hur många av deras patienter som är sjukskrivna i onödan, och ibland också tvärtemot vad patienten själv vill, hamnar siffran på 20 procent. Sjukgymnasten Sara Maripuu berättade hur läkarna orsakar och förvärrar skador genom att sjukskriva och inaktivera någon med exempelvis smärtor i axlarna där rörelse i själva verket är en del i behandlingen.
Medan Hans Karlsson envisas med att förklara de gigantiska geografiska skillnaderna i sjukskrivningsmönstret med demografiska olikheter (som i själva verket bara förklarar 5 procent, medan 95 procent måste förklaras med annat) så skisserar Siwert Gårdestig från Riksförsäkringsverket en modell med länskommittéer för att få landets läkare att börja använda sjukskrivningen på ett mer likartat sätt, vilket alltså inte sker i dag.
Medan Hans Karlsson påstår att hälften av alla sjukskrivningar beror på arbetsgivaren talar försäkringsöverläkaren Maud Smeds om värdet av att inte göra hela livet till en sjukdom. Om värdet av att sjukskriva utifrån ett medicinskt perspektiv inte utifrån vad någon annan - arbetsgivare, make eller socialförvaltningen - vill.
Medan alla sju riksdagspartier talar sig varma för rehabilitering som något slags saliggörande mirakelmedicin klargör Marie Åsberg från Läkarförbundet att rehabilitering ingalunda är någon salva att smeta över allt och alla. Johnny Johnsson från Svenska Företagsläkarföreningen påminner om att den bästa rehabiliteringen vanligtvis är att byta arbetsuppgifter eller arbete.
- Gör tryggheten mobil, föreslår han i ett land där regering och fack i sin gemensamma maktsymbios fortsätter att arbeta för minskad rörlighet på arbetsmarknaden.
Och medan Riksförsäkringsverket pratar om vikten av en "inkluderande arbetsmarknad" där det finns plats också för den som inte alltid förmår prestera 100 procent så berättade företagaren Björn Falk hur hans företag - självklart - blivit mer restriktivt med vilka de anställer sedan regeringen tvingade på arbetsgivarna en extra sjuklöneperiod.
Det förefaller gå en ologisk skiljelinje tvärsigenom det politiska landskapet. På ena sidan finns en grupp, huvudsakligen representerad av socialdemokrater, vänstern och miljöpartiet som i första hand tenderar se sjukskrivning som ett arbetsmiljöproblem. På den andra finns vi som utöver arbetsmiljön också ser en rad andra - och minst lika tungt vägande - faktorer.
Det märkliga är att representanterna för den första gruppen är de som är mest ogina med att ge arbetsgivarna instrument att åtgärda problemen. I socialdemokraternas Sverige finns i praktiken ingen gräns för hur mycket service en maskin får kosta. Men att "serva" en anställd med massage eller ryggstärkande ridlektioner går inte för sig. Det är sådant som ska förmånsbeskattas.
Den vänster som skyller sjukdom på arbetsgivaren är också den vänster som gör det svårare för människor att byta jobb. Samma vänster försöker med näbbar, klor och lagar hindra kvinnor inom vård, skola och omsorg att få en mångfald av arbetsgivare att välja mellan. Trots att kommun och landsting i undersökningar och sjukstatistik får underbetyg är det där kvinnorna ska pressas in, menar den vänster som uppenbart tycker att det ideologiska motståndet mot privata aktörer är värt ett par sargade kvinnokroppar - och - själar.