Ännu är faktiskt Socialdemokraternas linje att friskolor liksom vårdföretag får ge aktieutdelning till sina ägare. Inför partikongressen i månadsskiftet oktober/november har ledande partiföreträdare som Carin Jämtin pläderat för att denna möjlighet ska tas bort.

Förre finansminister Kjell-Olof Feldt är kritisk till kursändringen – och ordförande i Friskolornas riksförbund. En annan som försvarar gällande valfrihetspolitik är oppositionsrådet Robert Noord i Haninge, flitig skoldebattör.

”Min drivkraft handlar om att ha bästa möjliga kvalitet för invånarna till lägsta möjliga skatteuttag. Att göra vinstfrågan till huvudnummer leder fel. Det finns minst lika många dåliga kommunala verksamheter som det finns dåliga privata”, skriver Noord.

Att det finns olika åsikter i sakfrågor i ett parti är självklart. Diskussioner när engagerade vänder och vrider på argumenten för politiken framåt. Personstrider som uppstår på grund av bristande personkemi är däremot ett otyg. Som också förekommer i alla partier.

Något som dock är vanligare på vänster- än högerkanten när det bråkas är uppmaningen att byta parti. Att anklaga varandra för att inte vara av den rätta ideologiska ullen.

”Det kanske är dags för Robert Noord och flera andra liberaler att tänka om eller varför inte byta parti?” skriver S-bloggaren Björn Andersson, som själv fått kommentaren att han hör hemma hos V. Enn Kokk, pensionerad trotjänare på partikansliet, avfärdar Jämtins kritiker som ”socialliberaler som av någon anledning har valt att verka inom socialdemokratin”.

Oavsett utgången av skolstriden så tjänar Socialdemokraterna, liksom alla partier, på att ha åsiktsbredd bland medlemmarna. Sen finns det förstås de som inte ens noterar att den hätska debatten pågår, som taleskvinnan i utbildningsfrågor Marie Granlund. I Ekot i måndags sa hon: ”Jag tror att vi alla är överens.”

Att partikamrater har olika åsikter gör inte den ene eller andra till en sämre politiker. Men att helt sakna verklighetskontakt är illa.