Signerat – Johannes Åman.
Den parlamentariska utredningen om friskolor skulle ha tillsatts redan i våras. Till sist kommer den nu. Den är efterlängtad eftersom friskolorna vuxit från en liten obetydlig företeelse i det nationella skolsystemets utkant till en verksamhet som omfattar en stor del av landets elever, 11 procent av grundskoleeleverna och 22 procent av gymnasieeleverna.
En utredning behövs både för att analysera läget och för att skapa en bred enighet om vilka villkoren i framtiden ska vara för friskolorna.
Men det är något konstigt med debatten som har förts på senare år. Ordet ”vinst” uttalas i ett tonläge som om det handlade om något skamligt. En bild frammanas av giriga kapitalister som sätter elever och lärare på svältkost för att själva bli rika.
Naturligtvis är förhållandet mellan föräldrar och skola inte en vanlig kundrelation. Här finns ytterligare två parter med intressen som måste tas tillvara: eleverna och staten.
Staten måste för det första övervaka att alla barn ges den goda och allsidiga utbildning som de har rätt till. För det andra ska staten försvara landets kollektiva intresse av en högkvalitativ utbildning.
Om ägare av friskolor organiserar sin verksamhet på ett sätt som försämrar elevernas möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen, sviker de sitt uppdrag. Men det gör de alldeles oavsett om bolaget delar ut vinst till sina ägare eller inte.
Om en annan ägare gör god vinst samtidigt som utbildningen håller hög kvalitet finns inget problem. Tvärtom. Då har andra skolor något att lära.
Det viktiga är att kvaliteten på undervisningen granskas närmare i både friskolor och kommunala skolor. När brister upptäcks bör staten i första hand försöka bidra till att skolorna gör något åt dem. Men ytterst måste det också finnas kännbara sanktioner.
Tillfälliga förbud mot vinstutdelning ska inte på förhand uteslutas. Mycket talar dock för att det vore ett trubbigt instrument. Böter skulle kunna vara en både enklare och tydligare sanktion.