En resa från Drevdagens byskola till stora anonyma ägare som snabbt bygger upp jättekoncerner för att kunna sälja dem med stor vinst. Det är i sig spännande. I veckans avsnitt av UR:s serie ”Världens bästa skitskola” gjordes historien än mer dramatisk genom att programledaren Natanael Derwinger framställde den i formen av en roadmovie. Tittarna bjöds med ut på vägarna i Derwingers Volvo på jakt efter ljusskygga ägare till tonerna av Abbas ”Money Money Money”.

Det var ingen vacker bild av skolan som framträdde. Friskoleägarna framstod som mer intresserade av att berika sig själva än av att erbjuda en god utbildning. Eleverna vittnade om att de spelade dataspel under lektionerna och att de fick generösare betyg än de förtjänade. Skolinspektionen redogjorde för kritik som riktats mot skolorna. Samtidigt fick man reda på att koncernerna trots kritiken öppnade nya skolor i snabb takt.

Det var med andra ord ett reportage som inte bara skildrade ett förändrat Skol-Sverige utan också drev tesen att vinstintresset förstör för eleverna. Som frågorna i reportaget formulerades var den underförstådda premissen att själva förekomsten av vinst var bevis nog för att ägarna var dåliga. Pengarna borde ha gått tillbaka till eleverna.

Man kan ha den synen och också tillämpa den på andra verksamheter. Varför tillåts till exempel läkemedels­industrin göra vinst? Borde inte pengarna oavkortat gå till de sjuka? Svaret är förstås att det inte skulle utvecklas särskilt många nya mediciner med en sådan ordning. Och har man väl erkänt det är sambandet mellan vinst och välfärd inte längre enkelt.

Hur reglerna ska se ut och hur stor frihet aktörerna på marknaden ska ges beror på vilken verksamhet det handlar om.

På friskoleområdet råder i dag förvirring. De senaste årens framväxt av jättekoncerner har gett upphov till fler frågor än det finns färdiga svar. Det framgick tydligt av tevereportaget – och däri låg dess styrka.

Vinst är inget negativt när skolor drivs så att elever och lärare trivs och resultaten blir goda. Men när riskkapitalbolag utan erfarenhet av utbildning försöker göra klipp genom att köpa upp friskolekoncerner och i hög takt starta nya skolor ringer varningsklockorna.

Skolverksamhet är personalintensiv. Kvaliteten avgörs inte främst av lärartätheten. Mer hänger på lärarnas undervisningsskicklighet än på klasstorleken. Samtidigt är det uppenbart att det kan finnas frestande genvägar för den som snabbt vill få upp vinsten.

Genom att påstå att eleverna ska lära sig att ta eget ansvar och låta dem arbeta mycket på egen hand kan en skola klara sig med färre lärare. Det är en farlig väg. För även om det finns elever som gillar friheten visar forskningen om effektiva undervisningsmetoder att det behövs aktiva, närvarande och tydliga lärare.

Talet om att lärarna ska vara mentorer må låta bra i en reklambroschyr. I praktiken är risken stor att elever som behöver stöd lämnas alltför ensamma.

Den statliga kvalitetskontrollen av verksamheten måste skärpas. Även ägarna måste granskas. Att på förhand veta om en ägare är seriös går ofta inte. Däremot kan de stora koncernerna bedömas efter hur de skött andra skolor. De som fått allvarliga anmärkningar av Skolinspektionen borde inte ha rätt att starta några nya skolor innan bristerna är åtgärdade. Och rättas bristerna inte till ska tillståndet att driva skola dras in.