Svenska Spels vd Jesper Kärrbrink kan skratta hela vägen till filtbordet. Det blev finansdepartementet som tog hem spelet, mot folkhälsoinstitutet och sunda förnuftet, i frågan om statlig nätpoker.
Inom ett år räknar spelmonopolet med att ha tagit en tredjedel av denna snabbväxande marknad. Det kan låta som en säker pokerhand för skattebetalarna och som en försäkran om rent spel för konsumenterna, men är i själva verket motsatsen.
Ekonomerna på finansen och Svenska Spel har drabbats av det som i pokersammanhang kallas "fancy play syndrome". De har varit lite för smarta för sitt eget bästa.
Man förstår att det kliar i fingrarna på dem när de ser vilka summor som omsätts i denna nya spelform, och hur den hotar att stämpla kepsvarning på gamla hederliga förlustspel (för spelaren) som tips och triss. Men genom det politiska klartecknet att gå "all in" - att sätta hela den statliga trovärdigheten på ett kort - spelar regeringen högt med själva monopolet.
Det finns fler invändningar mot torsdagens beslut. Marknadsföringen av nätpoker är redan massiv. Om det är något vi inte behöver så är det ytterligare en tung aktör, uppbackad av hela statskassan, som trissar upp reklamen ytterligare och bidrar till ännu finurligare produktutveckling.
Nätpoker är ett oskyldigt tidsfördriv för många, men precis som med Jack Vegas-automater och andra spelformer så blir de flesta som ger sig in i leken garanterade förlorare i långa loppet. Det är också de människor som minst har råd att förlora - ungdomar, förtidspensionärer, arbetslösa - som har mest tid och lust att spela.
Ska staten exploatera denna marknad med det moraliska argumentet att man på något sätt tillhandahåller ett schystare spel?
Nej, statens roll är att sätta ramar och reglera verksamheten. Inte att mörka, beta och bluffa.