Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Gammal och ensam: Välstånd ingen frisedel

Vi behöver inte längre ta hand om åldrande föräldrar. Men välfärden är en dålig ursäkt för egoism.

Om man analyserar stora textmassor, vilket Patricia Greenfield och hennes forskarkolleger har gjort, finner man att ord som ”känna”, ”individ” och ”välja” förekommer allt oftare ju nyare litteraturen är. Samtidigt blir det glesare mellan ”bön”, ”auktoritet” och ”plikt” – ord som speglar ett annat slags värderingar. Det rapporterade Ekot i går.

Greenfield är nöjd och tycker sig ha fått belägg för sin tes att sociala förändringar påverkar värderingar, att människor i högteknologiska samhällen med stort välstånd tenderar att ha större individfokus. I jordbrukssamhällen präglade av religion, tradition och familjesammanhållning skulle männi­skor däremot vara mer omsorgsfulla.

Forskningsmetoden är möjligen ny. Resultatet är, vänligt uttryckt, rätt platt, men fenomenet intressant. När människors egenmakt ökar, minskar också behovet av bygemenskapen och storfamiljen, åtminstone i ekonomiskt hänseende.

Ett land som för närvarande undergår förändringen från agrart och kollektivistiskt mot kapitalistiskt och mer individualistiskt är Kina. Följdriktigt finner sig många äldre människor plötsligt övergivna av de vuxna barnen som flyttat till studier och arbete i städer långt bort från hembyn. I helgen rapporterade DN om hur den kinesiska regimen, på sedvanligt diktatoriskt vis, försöker lösa problemet genom en ny lag som tvingar människor att hålla kontakten med sina åldrande föräldrar.

Man kan le åt kommunistpartiets fasta föresats att lagstifta bort den ekonomiska utvecklingens alla eventuella bieffekter. Men man kan också oroas över den isolering och ensamhet som tycks förgifta livet för många männi­skor, inte minst äldre, i världens allra rikaste länder. Efter pensioneringen inga arbetskamrater; vänner avlider eller blir för svaga för att längre orka umgås; barnen och barnbarnen – ja, de har ju så fullt upp med sitt.

Vid sidan av vårt ekonomiska välstånd präglas Sverige sedan länge av en politik som syftar till att människor inte ska stå i beroendeställning till varandra. Tillsammans betalar vi för att staten – inte föräldrar, barn eller välgörenhetsinrättningar – ska tillhandahålla utbildning, sjukvård, barnomsorg, äldrevård och pension.

Har vi därigenom organiserat bort den mellanmänskliga omsorgen och närheten? Ofrånkomligen, en del, ja. Men det är framför allt tvånget och den ekonomiska tacksamhetsskulden som välfärdspolitiken har minimerat. Och lösningen ligger inte i den konservativa nostalgin, den som drömmer sig tillbaka till en tid när människors möjlighet att utveckla sin potential, att få sjukvård och omvårdnad på ålderns höst, hängde på familjeöverhuvudenas goda vilja och tjocka plånbok.

När man läser eller hör nyheten om att många äldre känner sig ensamma (den återkommer nästan lika regelmässigt som den om att unga mår psykiskt dåligt) kan man gott hålla i minnet att gamla människor inte per definition är snälla människor. Åldrande kan slipa av kantigheter, utmejsla och förädla det vackra, men också befästa obehagliga sidor, egenskaper som medelåldern höll någorlunda i schack. Och den som inget ger får mycket lite tillbaka. Föräldrar som alltid prioriterat sig själva framför barn och barnbarn kan inte förvänta sig lojalt sällskap på ålderns höst.

Det är en sida av saken. Här är en annan:

Med friheten från ekonomiskt beroende liksom från auktoriteter och familjeorienterade värderingar följer desto större krav på individuell reflektion och självövervinnelse. Åtminstone om man vill leva ett liv enligt ideal höjda en smula över den mest primitiva njutningslystnaden.

Det krävs ett aktivt beslut för att sätta egna behov och nöjen åt sidan för att tillbringa helgen med en åldrande förälder man inte tycker sig ha så mycket gemensamt med. Finns det ouppklarade konflikter och bittra besvikelser – vilket det gör mellan nästan alla barn och föräldrar – är det lätt att finna amatörpsykologiskt ­välklingande ursäkter för att slippa ifrån det emotionellt krävande umgänget. Det är så mycket bekvämare att dra sig undan än att försöka reda ut konflikter och därmed söka äkta, om än ofullständig, gemenskap.

Vårt exempellösa välstånd och den omfördelande välfärdsstaten ger oss en ovärderlig möjlighet att själva välja hur vi vill förhålla oss till människorna i vår närhet. Men det är bara sorgligt om den friheten används som frisedel för ett ytligt och egocentrerat liv.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.