Är avsikten med Lars Tobissons memoar ”Främling i folkhemmet” (Atlantis) att erinra om att det en gång fanns andra moderater än Fredrik Reinfeldts? Om svaret är ja, är framgången fullständig.

Lars Tobisson var ledande moderat från 1974 till 2002, partisekreterare, vice partiordförande, gruppledare i riksdagen och moderat första namn i finansutskottet. Hans parti höll kursen också till priset av att spränga en borgerlig regering, våren 1981. Genom bokens alla 550 sidor löper undertexten: Om bara väljarna får klart för sig hur förnuftig den moderata politiken är, kommer de att strömma till.

Efter valnederlaget 2002 bytte partiet ledning och strategi och gick in för att nå regeringsmakten på väljarnas villkor. Resultatet känner vi.

Men också den Tobissonska strategin var framgångsrik: partiet blev det största på den borgerliga sidan och fick leda en regering – Carl Bildt mellan 1991 och 1994.

Också den kritik av en ständigt expanderande stat med allt större välfärdsåtaganden som var kärnan i den moderata förkunnelsen under 1970- och 1980-talen fick genomslag. Sverige av i dag erbjuder mer valfrihet och är ekonomiskt framgångsrikare än det land som de borgerliga koalitionerna med Fälldin, Bohman, Ullsten i spetsen styrde.

Ändå är det inte den nöjde och framgångsrike politikern som publicerar sig. Lars Tobisson har satt undertiteln ”Ett högerspöke ser tillbaka” på sin bok. Ett försök till lätt självironi som texten inte lever upp till. Författaren framhärdar i en surmulen outsiderposition som blir tröttsam. Gång på gång återkommer han till de nackdelar som följde av att vara född i en välbärgad företagarfamilj i Göteborg, att ärva inte bara välbeläget sommarställe utan ett bestånd av hyresfastigheter i Göteborg.

Uteblivna studielån och illasinnade tidningsrubriker om skatte­operationer var säkert tunga för Lars Tobisson. Någon större medkänsla kunde han inte räkna med då det begav sig – och det insåg han också. Men inte heller för dagens läsare blir detta annat än klassiskt borgerligt gnäll på skatter och bidragssamhället.

Nu är inte Lars Tobisson den enda framstående partipolitiker jag läst som inte förmått tänka utanför de egna ramarna och det egna partiets väl. Det är dock en lika nedslående erfarenhet varje gång.