Signerat – Susanna Birgersson.
Mycket ska man behöva höra. Till exempel SD-ideologen Mattias Karlsson i radion härommorgonen. Han pratade om att svenskar håller respektfullt avstånd när de samtalar och att de inte avbryter varandra, att detta är en del av den svenska identiteten, att densamma är grunden för den nationella gemenskapen och att välfärdsstaten och demokratin vilar därpå.
Detta slags samtal havererar alltid eftersom de markörer SD tillmäter så stor vikt är erbarmligt ytliga. Men frågan om ”svenskhet” är större än den om SD:s invandrarfientliga agenda. Ett tidigare etniskt relativt homogent, kristet, patriarkalt präglat samhälle är fortfarande under omvandling. Mot mångkultur, jämställdhet och åtskiljande av stat och religion. Övergången är inte fullbordad och det är inte alltid självklart hur det nya ska integreras med det gamla.
Vilka är vi? Hur ser våra traditioner ut? Kan vi förändra dem för att inkludera fler? Behövs något som håller oss samman? Och vad är detta ”något” i så fall? Ska vi försöka definiera den svenska gemenskapen i syfte att kunna inlemma nya medlemmar? Det är ju ohyfsat att bjuda på fest utan att ge vare sig adress eller vägbeskrivning.
Julen närmar sig och med den en lång rad traditioner. Under den gångna veckan har det stötts och blötts vem som kan vara lucia, om det är viktigt att det är just gossar som bär upp stjärngossestruten och om pepparkaksgubbar kan vara ett uttryck för rasism. Detta just som skolavslutningsdebatten lugnat sig något.
Diskussionerna avfärdas lätt som trams. Men precis som de hetsiga grälen om Lilla hjärtat och Tintin är de uttryck för både goda intentioner och osäkerhet när vi definierar och omdefinierar gemenskapen.
SD:s spår är en återvändsgränd: Det som utmärker en svensk är att hon tänker på ”björk” när hon hör ordet ”träd”, som Jimmie Åkesson sa för några veckor sedan. I så fall borde vi nog göra upp med arvet efter den landsförrädare som introducerade saffran och fick många svenskar att börja associera den gula, osvenska kryddan med lucia – för övrigt en tradition med tvivelaktigt ursprung, även den. Men låt oss för all del inte lägga diskussionen på den nivån.