Under presskonferensen i Warszawa såg EU:s utrikesminister Catherine Ashton ganska blek ut. Tidigt på morgonen hade hon fått besked om Israels fartygsstormning. Hon befann sig i den polska huvudstaden och visste inte hur de 27 medlemsländerna tänkte eller kanske redan hade hunnit reagera.

Det blev ett försiktigt uttalande. Ashton uttryckte sin ”djupa oro över den tragedi som inträffat” (deepest­ concern about the tradgedy), krävde en utredning och att Gazas gränser skulle öppnas för humanitär hjälp. Samtidigt intervjuades EU-ländernas utrikesministrar av nationella medier, överallt. Reaktionerna spretade.

I Rom hävdade utrikesministerns statssekreterare Alfredo Mantica att Israels reaktion var oundviklig och att skeppen med humanitär hjälp var en ”medveten provokation”. I Madrid fördömdes samtidigt Israels attack av premiärminister Zapatero. Eftersom Spanien för närvarande ansvarar för EU:s kvarvarande, rullande ordförandeskap passade han också på att uttala sig i hela EU:s namn.

Det borde han ha låtit bli. Om EU vill bli taget på allvar som utrikespolitisk aktör måste medlemsländerna följa vissa, grundläggande spelregler. Till dessa hör att inte utmana Catherine Ashton.

Det hade kunnat sluta i ett riktigt bråk. Redan klockan åtta på morgonen kallades till ett extra utrikesmöte i Bryssel. Sedan Ashton landat på eftermiddagen följde fyra och en halv timmes tuffa diskussioner. Till slut lyckades de 27 ländernas ambassadörer enas om ett uttalande som alla kunde acceptera. Därefter fördömde Ashton Israels användande av våld på internationellt vatten, krävde en omedelbar och opartisk undersökning och öppna gränser för bistånd till Gaza.

Det var skarpare än morgonens uttalande i Warszawa. Men jämfört med vad Spaniens och Sveriges utrikesministrar redan sagt under måndagen var det inte särskilt tufft. Den svenska regeringen uppträdde emellertid EU-lojalt och avstod från att göra ett nationellt uttalande.
EU lyckades hålla en enad fasad. Men under ytan verkar det storstilade utrikespolitiska bygget fortfarande ganska skakigt.

annika.strom-melin@dn.se