Man behöver inte svälta för att vara fattig. Det var kärnan i den debatt som följde av Rädda Barnens rapport om ökad barnfattigdom. Det är sant. Just därför var avsaknaden av en diskussion om vad det faktiskt betyder att vara fattig påfallande.
Rädda Barnen använde ett relativt fattigdomsbegrepp. Fattigt är det barn som växer upp i en familj vars inkomst är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Man konstaterade att andelen barn som växer upp i sådana familjer – och därmed barnfattigdomen – har ökat till över 15 procent.
Samtidigt har ingen inkomstgrupp fått mindre pengar i plånboken. Låginkomsttagare har det bättre ställt. Det är bara det att de med en medianinkomst har fått det ännu bättre. Klyftan har ökat. Fattigdom likställs med ojämlikhet.
Försäkringskassan publicerade i onsdags en rapport med det osexiga namnet ”Resultatindikatorer för den ekonomiska familjepolitiken”. I den har man – bland annat – gjort ett försök att fylla begreppet fattigdom med ett absolut, i stället för relativt, innehåll och utifrån det förklara hur barnfamiljers ekonomiska situation har förändrats.
Rapporten använder ett mer balanserat språk än den från Rädda Barnen. Man talar, till exempel, genomgående om barn i familjer med låg inkomststandard snarare än barnfattigdom.
Försäkringskassans definition av låg inkomststandard grundar sig på en beräkning av en ”skälig levnadskostnadsnivå”. Den baseras på rimliga konsumtionsutgifter för, exempelvis, boende och mat. Ett hushåll har en låg inkomststandard om dess disponibla inkomst understiger detta belopp. Enligt rapporten har andelen barn som lever i familjer med låg inkomststandard ökat, från 6 till 11 procent, sedan 2001.
Under den tiden har andelen barn i familjer med svenskfödda föräldrar som har en inkomst som är lägre än skälig levnadskostnadsnivå legat stadigt kring 3 procent. Ökningen av barn som lever i familjer med låg inkomststandard kan till stor del förklaras av många till Sverige nyanlända familjer, som generellt är den ekonomiskt sett mest sårbara gruppen. Det förklarar att barnfattigdomen i absoluta mått – om man använder Försäkringskassans definition för låg inkomststandard – har ökat.
Social rörlighet, ett begrepp som är relaterat till både fattigdom och ojämlikhet, har i debatten om barnfattigdom lyst med sin frånvaro. Det handlar om människors förmåga att byta samhällsklass – om till vilken grad deras bakgrund styr deras livsöden. Det är en bra indikator på människors möjlighet att forma sina egna liv. Därför är, till exempel, ojämlikhet mer acceptabelt i ett samhälle med högre social rörlighet.
Det är svårt att säga med säkerhet hur den sociala rörligheten har förändrats i Sverige det senaste decenniet eftersom de vanligaste indikatorerna endast är tillgängliga på lång sikt. Man brukar, till exempel, mäta sambandet mellan barns och föräldrars inkomst eller utbildning och för de som växer upp nu vet vi inte hur det kommer att se ut än på länge.
En alternativ indikator är kopplingen mellan social bakgrund och studieresultat. Ett svagare samband tyder på högre social rörlighet. Skolverket har konstaterat att den kopplingen har förstärkts det senaste decenniet. Det antyder att den sociala rörligheten sjunker.
En viktig anledning till det är, i sin tur, den ökade segregationen. Det är troligt att det är samma utsatta barn som hamnar i kläm här.
15 miljarder i högre bidrag, så mycket skulle det enligt Rädda Barnen kosta att avskaffa barnfattigdomen. Då skulle man både lyfta de som i dag har en inkomst som är lägre än vad som krävs för en skälig levnadsstandard och de som är fattiga enligt det relativa begreppet. Samtidigt skulle det förmodligen ha mycket begränsad effekt på den sociala rörligheten.
Det låter alltså som ett bra förslag. Om man vill dölja, i stället för att lösa, problemen.