Om inte detta görs riskerar räntorna på statsskulden att rusa i höjden, precis som i Grekland 2010 eller i Sverige 1994, vilket ytterligare spär på de offentliga utgifterna och förvärrar den ekonomiska situationen.

Skuldkriser är bland det djävligaste en finansminister kan tvingas hantera, ty han eller hon ställs bara inför usla val. Antingen slaktar man sina heliga kor eller så väntar man på att marknaden tar hand om slakten.

Till sist brukar de flesta nå slutsatsen att en kraftig besparingskur i egen regi är att föredra framför omvärldens accelererande misstro, som kan leda in i något ännu värre. Och så påbörjas det mödosamma arbetet med att skära bort offentlig verksamhet, pressa ned lönekostnader och höja statens intäkter.

Storbritannien löper förmodligen inte samma risker som redan krisdrabbade Spanien, Portugal eller Grekland, eftersom man av historiska skäl sitter på ett större internationellt förtroendekapital. Men med ett budgetunderskott på 13 procent av BNP ligger också britterna i farozonen. David Cameron har knappast något annat val än att ta sig an saneringsarbetet med full kraft.

Med tanke på vad Sverige gick igenom på 1990-talet vore det klädsamt om vi avstod från moraliska uppläxningar av alla de länder som nu ligger illa till. Ändå går det inte att komma ifrån den enorma lättnaden över att Sverige denna gång – av allt att döma – inte behöver gå igenom ett liknande stålbad.

Precis som Finanspolitiska rådet konstaterade i veckan skiljer sig det ekonomiska läget i Sverige kraftigt från omvärlden. Enligt EU-kommissionens bedömning är Sverige, Estland och Bulgarien de enda medlemsländer som i år håller sitt budgetunderskott under 3 procent av BNP. Det innebär att vi slipper bygga upp ett nytt skuldberg som en konsekvens av finanskrisen.

Detta kan jämföras med EU:s värsta syndare – Storbritannien, Irland och Grekland – som alla har tvåsiffriga budgetunderskott och som därför fortsätter att ta nya stora lån. Att två engelskspråkiga länder toppar tabellen visar att de enkla schablonerna om nordstater (sparsamma) och sydstater (slösaktiga) fördummar mer än förklarar. Särskilt tydligt blir detta när jämförelsen vidgas geografiskt och USA ingår i statistiken. Även den amerikanska statsbudgeten är tyngd av väldiga underskott som behöver angripas.

Hur kommer det sig att Sverige skiljer ut sig så mycket från omvärlden? Finanspolitiska rådet anger tre skäl.

För det första var de offentliga finanserna starka när krisen bröt ut med full kraft. Regeringen fullföljde Göran Perssons tradition och behöll ett överskott i statens budget, vilket skapade ett manöverutrymme när Lehman Brothers kollapsade hösten 2008.

För det andra har riksdagen hittills sluppit gå in med dyra stöd till finanssektorn. Övertagandet av Kaupthing och Carnegie blev ingen ekonomisk smäll för skattebetalarna. Och den nya stabiliseringsfonden betalas av bankerna själva.

För det tredje har utgifterna för sjukskrivningar och förtidspensioner minskat rejält tack vare regeringens regelförändringar, en inte obetydlig vinst av sjukförsäkringsreformen.

Till Finanspolitiska rådets lista kan också läggas den starka utvecklingen på arbetsmarknaden. Trots finanskrisen, som slagit hårt mot jobben inom framför allt tillverkningsindustrin, är det fler svenskar som arbetar i dag än för fyra år sedan. Detta är ett styrkebesked för den svenska ekonomin som få trodde var möjligt. Regeringens jobbskatteavdrag och förändring av a-kassan har haft en tydligt positiv effekt.

Visst är arbetslösheten fortfarande hög, särskilt bland unga, men andelen utan jobb är betydligt lägre än vad prognos­makarna trodde för ett år sedan. Och hittills i år har läget steg för steg förbättrats.

Under det första kvartalet 2010 arbetade 61 000 fler personer än samma period 2009, enligt SCB. Om trenden håller i sig kommer finansminister Anders Borg att i höst lämna efter sig en ekonomi som tillhör EU:s allra starkaste.

Man påminns om att framgångsrikt regerande inte handlar om att dirigera utvecklingen utan att undvika allvarliga missgrepp. En skicklig finansminister passar sig för stora underskott, destruktiva skatter och ogenomtänkta avregleringar. Han eller hon ser till att  skattebetalarnas pengar används på ett rationellt sätt, att de offentliga systemen är effektiva och att hindren för entreprenörskap, jobb och rörlighet på arbetsmarknaden är så små som möjligt.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och hans kolleger har fortfarande mycket att leva upp till. De är långt ifrån felfria. De har fortfarande svarta fläckar i sin reform­agenda. Men i ett europeiskt perspektiv finns det få regeringar som i krisens tidevarv kan mäta sig med den svenska.