Så när Uppsala universitet nu planerar att införa ”genusmärkning” av de humanistiska och samhälls­vetenskapliga institutionerna kan det se ut som bara ännu ett steg i rätt riktning.

Den arbetsgrupp vid universitetet som tagit fram förslaget om ”genusmärkning” har dock sedan länge lämnat kampen mot individuell diskriminering bakom sig. Perspektivet är helt igenom kollektivistiskt, för att inte säga socialistiskt. Undervisning, förmåner och resurser ska fördelas jämnt mellan grupperna kvinnor och män, oavsett individuella kvalifikationer. Förslaget är inte främmande för att införa ett liknande synsätt även på forskning och rekrytering.

De genusmärkta institutionerna ska även tillhandahålla ett obligatoriskt genusperspektiv i sin undervisning, oavsett ämne. Hur ett sådant krav går ihop med det fria kunskapssökande som ska genomsyra universiteten är en gåta för sig.

Allvarligast är ändå att diskrimineringsbegreppet förvanskats, från att handla om individer av kött och blod, till att handla om kollektiv. Kompetens och meriter reduceras till en fråga om kön – tvärtemot grundtanken att kön inte ska spela någon roll.

På en liten institution kan de individuella kompetenserna skilja sig högst väsentligt och slumpartat. De kvinnor som råkar vara där just då kanske är överlägsna sina manliga kolleger – ska de då stå tillbaka för att de råkar vara på fel plats vid fel tillfälle?

Att på detta sätt relativisera det fria kunskapssökandet och den individuella kompetensen är inte att bekämpa diskriminering – det är tvärt om att göra rättvisetanken meningslös. Moralen reduceras till statistik. Kravet på individuell prestation och likabehandling får ge vika för grupptillhörighet och politisk huggsexa. Förslaget öppnar dessutom för att fler gruppaspekter än genus ska ”märkas” längre fram. Planekonomin verkar seglivad, men än finns tid att stämma i bäcken. Remisstiden går ut den 15 januari.