Att följa debatten om Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas ”Scummanifestet” är som att bevittna ett tropiskt akvarium vid matningsdags. När två rivaliserande pirayastim går loss på maten och varandra ges inte mycket utrymme för andra, mer timida fiskar.
Genusfrågor, detta viktiga ämne, lockar sannerligen fram samhällets huggtänder.
Bakgrunden är alltså att Turteatern i Stockholm satt upp ”Scummanifestet” i teaterform. Manifestet, skrivet 1967 av Valerie Solanas, är en litterär milstolpe för radikalfeminismen. Det är också en uppmaning att döda män. Mannen är ”en biologisk olycka, en vandrande abort”. ”Elimineringen av män är, därför, en rättfärdig och god handling.”
”Scummanifestet” är en djupt problematisk text, som tolkats med samma frenesi som Bibeln och Koranen. En del ser den som satir, andra som något att läsa bokstavligt. För någon är den ett nödvändigt kvinnligt primalskrik, en annan placerar den i samma fack som ”Mein Kampf” och Anders Behring Breiviks manifest. Ett alster skrivet av Satan, och nu är Satan en kvinna.
Och nu är stycket alltså teater i Stockholm. Det har upprört. Men ”Scummanifestet” är trots allt ett konstnärligt verk, hur uselt vi än kan anse att det är. Själv tycker jag att det är remarkabelt uselt: Ett kompendium av ogrundade generaliseringar med slutsatsen att skyldiga som oskyldiga män måste avrättas.
Men eftersom det aldrig funnits en lägre verkshöjdsgräns för att en text ska spelas på svenska teatrar, vore det väl märkligt om en sådan infördes just nu. Turteatern har föreslagit pjäsen som diskussionsunderlag för gymnasieklasser, och det är väl okej om eleverna också får tillfälle att diskutera konst som har ett mindre radikalfeministiskt budskap. Att männen i publiken får sitta på hårda bänkar medan kvinnorna slår sig ner på sammet har också retat upp en del, men dit hör inte denne skribent.
Mer upprörande, och mer talande för vår samtid, än själva pjäsen och texten är just tonläget i diskussionen om dem.
Aftonbladets kultursida tycker att manifestet ”pekar ut lösningar” och borde tas på större allvar. Ingen av recensionerna i DN, Expressen eller SvD problematiserar det faktum att föreställningen bygger på en text om att döda män.
Solanas verk tycks locka fram det allra sämsta i feminismen, en fnissig våldsförtjusning som bäst liknas vid den manliga ”hö hö”-motsvarigheten i bastun: ”Skära sönder män, ja vafan, det kan de ha efter 4.000 år av patriarkat.”
Och i andra hörnet av akvariet: De rabiata manliga näthatare som, jodå, redan hunnit mordhota Turteaterns personal. Men det var visst ”satir”. Kan kvinnorna mordhota oss kan vi mordhota dem, liksom.
På måndag sker en demonstration vid teatern. Det har orsakat upprördhet bland pjäsens anhängare som ordnat en motdemonstration. Vilket i sin tur gjort motståndarna förbannade.
Men är inte just demonstrationer, både för och emot, utmärkta demokratiska verktyg? Konsten ska provocera, då är det väl inte orimligt att folk blir provocerade och visar det?
Eller är det bara att lägga sig platt och säga visst, visa ”Scum” på lågstadiet och den feministiska våldtäktsfilmen ”Baise-moi” på dagis? Har de två verken så oerhört viktiga saker att säga att de måste få säga det oemotsagt?
Själv ser jag hellre två demonstrationståg som argumenterar med varandra än tvåhundra blodtörstiga feminister och antifeminister som visar upp sina pirayaegenskaper i internetakvariet.