Veckans rapport från Konjunkturinstitutet innehöll en viktig upplysning. Årets avtalsrörelse, konstaterade KI, kommer att leda till löneökningar med i genomsnitt 4,6 procent per år mellan 2007 och 2009. Det är en hög nivå, som klart överstiger vad som gällt under de senaste åren.
Anta att fackföreningarna och arbetsgivarna i stället varit mer måttfulla och enats om löneökningar på 4,0 procent, vad hade det i så fall betytt? Ja, enligt KI hade arbetslösheten då permanent sjunkit med en procentenhet jämfört med i dag. Nu kommer den sannolikt att öka något.
En procent kan verka lite, men motsvarar 47.000 arbetslösa svenskar, vilket i sin tur motsvarar mer än tre stycken slutsålda ishockeylandskamper på Globen i Stockholm (arenan rymmer 13.850 åskådare). Det är dessa människor som får betala priset för den avtalsrörelse som
LO:s ordförande Wanja Lundby-
Wedin kallat för en framgång.
I hennes retorik beskrivs stora generella påslag som en seger för Sveriges löntagare. Men Konjunkturinstitutets rapport visar vad som händer när fack och arbetsgivare inte tar tillräcklig hänsyn till vad samhällsekonomin tål.
Inflationen ökar och Riksbanken tvingas höja räntan. Det saktar ner farten i hela ekonomin, vilket minskar investeringar och nyanställningar.
Kraftigt höjda minimilöner - så kallade låglönesatsningar - gör det dessutom ännu svårare för dem som står längst bort från arbetsmarknaden att få ett jobb.
Sambanden mellan löner, produktivitet, sysselsättning och inflation är komplexa. De kan inte översättas till 20 sekunder i teves nyhetssändningar, vilket gör det svårt att vinna bred förståelse för återhållsamma lönekrav. Det kräver ledarskap
av såväl fack som arbetsgivare.
Det förutsätter att respekterade personer som exempelvis förre
Metallbasen Göran Johnsson förklarar varför höga lönelyft hotar jobben.
I årets avtalsrörelse hördes knappt dessa röster, och resultatet blev därefter: 47.000 svenskar kvar i arbetslöshet - i onödan.