Från och med i morgon förbjuds klara 60- och 75-wattsglödlampor i Sverige och hela EU.
Affärer får visserligen sälja slut på sina lager, och den som hamstrar energislukande lampor behöver inte vara rädd för att rapporteras till Energimyndigheten.
Det är inte användningen som blir otillåten, utan glödlampor får inte längre ”sättas på marknaden”, som det heter på byråkraternas språk.
De matta lamporna förbjöds redan för två år sedan. Och det kommer mera: 2012 är det de klara och matta 40- och 25-wattslamporna som ska bort, 2013 kommer skärpta krav på lågenergilampor och 2016 är det halogenlampornas tur.
Sällan har väl ett beslut som fattats i EU fått så synliga följder för medborgarnas vardag. I Sverige och andra medlemsländer nära Nordpolen blir effekten särskilt påtaglig när kvällarna i lågenergilampornas dystra sken blir ännu mörkare än förut.
Hur klokt var det dessutom att tvinga fram denna gigantiska avveckling och därmed öppna marknaden för glödlampor som slukar mindre energi, men som i stället kan innehålla farligt kvicksilver? Man behöver inte vara expert för att inse att resultatet kan bli nya miljöproblem.
Därför är det egendomligt att de avgörande besluten fattades utan öppen politisk debatt. För glödlampans slutliga öde avgjordes inte av politiker – utan av tjänstemän i Bryssel.
Så här gick det till.
Under sensommaren 2003 presenterade EU:s dåvarande miljökommissionär Margot Wallström ett nytt direktiv om ”ekodesign”. Hon ville ha en lag om energisnålare belysning i hela EU, men direktivet innehöll inga detaljer.
Wallströms förslag togs ganska väl emot.
Efter förhandlingar i ministerrådet och omröstning i Europaparlamentet antogs EU-lagen om ekodesign (2005) som därefter förvandlades till nationell lag i Sverige (2008) och alla andra medlemsländer.
Så långt var alltså politikerna med och de blev i princip överens. Men djävulen sitter som vanligt i detaljerna.
Vilka ljusflöden, effekter och gränsvärden skulle EU kräva för alla glödlampor och hur skulle en eventuell avveckling av otillåten produktion gå till?
Alla sådana till formen tekniska men i praktiken högst politiska frågor överlämnades till en kommitté av nationella tjänstemän som samlades i Bryssel. Från Sverige deltog en expert från Energimyndigheten. Han agerade inte helt på egen hand, utan fick instruktioner från näringsdepartementet.
Efter några år kom tjänstemännen överens. En förordning (244/2009) klubbades som in i minsta detalj reglerar vilka krav som gäller för lampor i EU, och den blev omedelbart tvingande lag i hela unionen.
Under förhandlingarnas gång i Bryssel ordnade Energimyndigheten en lång rad möten, seminarier och utfrågningar.
Det var alltså inte en helt sluten process fram till beslut. Men lampornas framtid ansågs vara en angelägenhet enbart för experter, företag och intressegrupper. Det blev ingen öppen politisk debatt, där fördelar och nackdelar diskuterades och vägdes samman.
På samma sätt har en lång rad andra lagar kommit till i EU. Den så kallade ”kommittologin” innebär tjänstemannastyre av unionen och har därför fått hård kritik under årens lopp.
Förhoppningsvis blir lagstiftningsprocessen öppnare i framtiden. Lissabonfördraget innebär vissa förändringar till det bättre, vilket är på tiden.
För efter glödlamporna väntas fler krav. Nu ska också till exempel dammsugare, hushållsfläktar, kaffemaskiner, torktumlare och en lång rad andra produkter få ekodesign av EU.
Om inte också demokratin ska slockna i EU måste medborgarna vara med när beslut fattas som förändrar människors vardag och unionens framtid.