Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

God vilja kan också klämma

Barn som omhändertagits under asylprocessen kan senare avvisas tillsammans med sina föräldrar. Är det rimligt?

Unicef har i en ny studie tittat närmare på barn som omhändertas av socialtjänsten under pågående asylutredning. Rubriken på organisationens hemsida lyder: ”Asylsökande barn i kläm mellan lagar”. Och så är det förstås. Utlänningslagen övertrumfar socialtjänstlagen. Det betyder att ett barn som far illa hos sina föräldrar kan omhändertas under tiden som familjens asylskäl prövas. Men också att barnen kan utvisas med de föräldrar som bedömts olämpliga som vårdnadshavare, även om omständigheterna för övrigt inte förändrats.

Det här vill Unicef ändra på. I rapporten förordas en regeländring så att inga barn ska kunna utvisas under ”på­gående samhällsvård”, som är den term som organisationen väljer. Barn, till asylsökande såväl som alla andra, kan omhändertas med tvång enligt Lagen om vård av unga (LVU). När föräldrarna samtycker till omhändertagande eller annan form av stöd används i stället Socialtjänstlagen (SoL).

Det är i första hand tvångsomhändertagna barn som Unicef menar bör få stanna i Sverige. För de barn som är föremål för frivilliga insatser från socialtjänstens sida bör lagen ändras så att barnens behov väger tyngre när familjens ärende prövas.

Rimligt, kan det tyckas. Men risken är att man skapar ett större problem än det man försökte lösa.

Unicef skriver i sin rapport att barn till asylsökande föräldrar omhändertas för att de blir misshandlade eller för andra allvarliga brister i omsorgen. I samma rapport berättas att det i några fall ”kan skönjas en historisk omsorgsbrist och/eller övergrepp inom familjen”, medan det i andra fall rör sig om de påfrestningar som är förknippade med asylprocessen. Fungerande familjer som saknar asylskäl kan rimligtvis inte ges flyktingstatus för att de mår dåligt av den psykiskt krävande väntan på besked. Då måste det vara bättre att ytterligare skynda på processen så att mamman och pappan kan axla sitt föräldraansvar igen.

Föräldrar som redan i hemlandet brustit i sin omsorg kan inte med automatik anses ha skyddsskäl. Då måste frågan i stället handla om vilka resurser som finns i hemlandet, med släkt och socialtjänst, för att minska risken för att barnen far illa vid ett återvändande. Och här finns redan en lagstiftning som skyddar barn. Barn som är placerade enligt LVU, och deras vårdnadshavare, kan ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Det som kallas verkställighetshinder innebär att barn och föräldrar kan stanna i Sverige, även om de saknar asylskäl, om man förmodar att det kan gå riktigt illa om man utvisar dem.

Att människor på flykt är desperata råder det knappast något tvivel om. Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén intervjuade i gårdagens Eko Ahmed från Syrien när han stod i Alexandria beredd att stiga på ”dödsbåten” för att med livet som insats – och väldigt mycket pengar till människosmugglare – ta sig till Europa. Att människor med tunga asylskäl inte har någon annan väg in är förfärligt. Och måste åtgärdas.

Men vi som är vänner av en generös, rättssäker flyktingpolitik och en aldrig sviktande asylrätt måste inse värdet av att reservera denna rätt för just flyktingar som Ahmed och andra som flyr undan krig och förföljelse. Och inte betrakta barnmisshandel som ett skäl för uppehållstillstånd.

Män och kvinnor som satsat allt på att börja ett nytt liv i Sverige är ofta också beredda till stora offer. Det visar otaliga av de reportage om så kallade papperslösa som vi kunnat läsa om genom åren. Människor går under jorden och lever under förfärliga förhållanden, även om situationen för dem nu blivit bättre genom regeringens uppgörelse med Miljöpartiet. Men fram till alldeles nyligen – och säkert fortfarande – rör det sig i vissa fall om familjer som lever så gott som hela sina liv bakom neddragna persienner och i skräck över att bli upptäckta. Som – i all välmening – förbjuder sina barn att gå ut, att leka för högljutt inne eller att träffa kompisar.

Vad skulle hända om man i detta läge införde en lag som gjorde att vanvård av barn blev det sista halmstrået för människor utan asylskäl? Sannolikt samma sak som hände runt 1990 när ”humanitära skäl” var nyckeln in i landet. Och när förtvivlade och desperata asylsökande i växande takt började fylla sängarna på landets psykiatriska kliniker.

Låt oss inte göra om det misstaget.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.