Signerat – Hanne Kjöller.
För en tid sedan samlades forskare inom internationell katastrofmedicin i Peking för att diskutera omvärldens insatser vid katastrofer. Vid sidan av alla givarländers representanter fanns där en person från mottagarsidan. Det var den indiske kirurgen och professorn Nobhojit Roy. Han vet hur det är att packa upp kartonger när de kommer inflygande från all världens håll efter en jordbävning eller översvämning.
I helgen passerade han Stockholm och jag hade förmånen att få en stund med honom. Vi började med att konstatera att omvärldens bild av Indien inte förändrats i samma takt som det alltmer välmående och moderna landet. Det är ett av skälen till att internationella insatser slår fel vid katastrofer. Ett annat är att vilja gott inte alltid är samma sak som att göra gott.
Nobhojit Roy exemplifierar med hur länder skickar filtar till länder där det råder plågsam högsommar. Eller hur vi på svenska nyheter kan få se hur vi satsat miljoner för att bistå Indien i samband med tsunamin 2004. Det han ser är låda efter låda med utgångna läkemedel med förpackningar och instruktioner på svenska. Skickade till ett land som numera utgör en av världens största läkemedelsproducenter.
– I stället för hjälp fick jag ett avfallsproblem, konstaterar Nobhojit Roy.
Samma fenomen ses vid alla katastrofer, förklarar han. Omvärlden är så fokuserad på att göra gott att man glömmer att fråga mottagarna hur man kan hjälpa. Man skickar det man har snarare än det som skulle behövas. Ibland slår man ut fullt fungerande marknader.
Innan vi skils åt hinner vi växla några ord om barnarbete och odlingar med jätteräkor – två fenomen som man som medveten svensk förväntas vara entydigt emot utan att avkrävas någon idé om hur familjer i stället ska klara sin försörjning.
– Återigen exempel på vad som händer när man tror sig ha lösningen utan att ha förstått problemet, summerar Nobhojit Roy.