Att socialdemokratin befinner sig i kris verkar såväl dess anhängare som motståndare vara överens om. Men även om dåliga opinionssiffror för tillfället höjt tonläget i klagosången är det ingen ny visa som hörs.
I åtminstone ett kvartssekel har det hetat att arbetarrörelsens stora parti tappat sin identitet, försummat sina visioner och smält samman med makten. Det är även utgångspunkten för de unga socialdemokraterna bakom boken ”Den grå vågen – tankar om en ny socialdemokrati” (Hjalmarson & Högberg, 2009).
Skribenterna får nog räknas till ”högerfalangen” inom socialdemokratin. Akademiker- och storstadsperspektivet är tydligt. Och såsom varande morgondagens maktelit begår de även det obligatoriska ritualmordet på dagens styrande inom rörelsen.
Så särskilt originellt är det inte, och skriften skulle av den cyniske kunna avfärdas som ett rutinmässigt led i personligt varumärkesbyggande för unga politiker. Men det vore orättvist. Bidragen är över lag både välskrivna och tankeväckande.
De här ungsossarnas ambition är att ärerädda den samvetsgranne och till synes tråkige ”gråsossen”. Med hjälp av empiri, vetenskap och förnuft ska politiken åter bli en kraft att räkna med. Socialdemokratins upplysningsarv ska återupprättas.
Skriften blir därmed, åtminstone delvis, en uppgörelse med 1970-talets flummande och 1990-talets identitetspolitik. Den som väntar sig krav på sex timmars arbetsdag, företagsdemokrati eller utförliga resonemang om identitet-, genus- och hbt-frågor blir besviken.
I stället vill de unga gråsossarna – i närmast Björklundska ordalag – tidigarelägga skolstarten, höja kraven i skolan och anpassa universitetsutbildningen till arbetsmarknadens behov. Integrationspolitiken ska baseras på individuella, inte kollektiva, rättigheter och lösas med fler jobb och särskilda satsningar i förorterna.
Tron på den kollektiva planeringen och problemlösningsförmågan är stark. Makarna Myrdals ande verkar gå igen och det är inte utan att tankarna går till den sociala ingenjörskonstens glansdagar på 50- och 60-talen. Det är folkhemmet i sin modernistiska version – inte den romantiserade Sverigedemokratiska varianten – som outtalat utgör den mentala förebilden.
Men rationalismen leder ofrånkomligen till ett uppifrånperspektiv. Om kloka huvuden kan lösa verklighetens problem – bara de ids se dem – så är det just de kloka huvudena som ska göra detta. Resten av oss får tacksamt rätta oss efter nyordningen. Det är ett synsätt som länge närmast varit en överideologi i ingenjörslandet Sverige – på gott och ont.
Förnuftstron skaver dock mot bokens andra huvudtema – det tydligt Obamainspirerade mottot att engagera gräsrötterna. Ned med pyramiderna, spräng portarna, ut på gatan med politrukerna. Partiet ska släppa kontrollen, finnas till för medlemmarna och tala till människors hjärtan.
Allt det där låter naturligtvis fint och bra. Frågan är bara hur det går ihop med en politik som sakligt och vetenskapligt ska lägga livet till rätta för medborgarna.
Att idealismen lever starkare i USA än i det socialdemokratiska Sverige är knappast en slump. Här organiserar vi oss – eller i alla fall gjorde – för att sakligt lösa problem. Frivilligkampanjer hör till ovanligheten. Men att organisera sig betyder samtidigt att överlämna makt till experter och makthavare. Det gäller inom partier såväl som i samhället i stort.
Engagemang och ordning låter sig inte förenas så lätt. Men ungsossarna vill uppnå alla goda värden samtidigt. Samhället ska vara rikt, välordnat och rättvist och dessutom bestå av kreativa, bildade och självförverkligande människor.
Även om det är lovvärt med politiker som tror på något i dessa tider då politiken allt oftare reduceras till pr, blir en vision som i princip är för allt som är bra och hukar för intressekonflikterna lätt klichéartad och intetsägande. Gråsosseutopin är besvärande elastisk och passar därmed både dagens – och morgondagens – maktelit som hand i handske. Desillusion och hyckleri lurar runt hörnet.