Signerat - Rikard Westerberg.
Det finns lögn, förbannad lögn och statistik. Och så finns Grekland. Nästan direkt efter regeringsskiftet i oktober framkom det att statistiken om landets offentliga finanser inte stämde. Över en natt dubblerades budgetunderskottet till 13 procent. Den nya socialdemokratiska regeringen skyllde på sina konservativa företrädare men sanningen är att grekerna aldrig varit särskilt bra på vare sig redovisning eller budgetdisciplin.
Tre år efter EMU-inträdet 2001 visade det sig att siffrorna som legat till grund för att få gå med i klubben varit friserade. Därför borde landet aldrig släppts in, men det är lätt att vara efterklok. Redan före krisen bröt landet mot EU:s tillväxt och stabilitetspaktsregel om maximalt 3 procents underskott i de offentliga finanserna. Nästa år väntas statsskulden uppgå till 124 procent av BNP, också det ett regelbrott.
I takt med att omvärldens skepsis mot den grekiska regeringens möjligheter att betala igen sina lån vuxit så har räntorna stuckit i väg. Förra veckan sänkte också kreditvärderingsinstitutet Fitch sitt betyg på grekiska statspapper. Om betyget sänks ett snäpp till kommer obligationerna inte att godtas som säkerheter när Europeiska centralbanken om ett år återgår till normal lånepraxis.
I måndagskväll försökte premiärministern Georgos Papandreou lugna statens långivare. Det gick sådär. I stället för att som krislandet Irland drastiskt sänka lönerna i offentlig sektor för att komma till rätta med budgetproblemen så utlovade han reala löneökningar. Däremot blir det kamp mot korruption och effektiviseringar av byråkratin. Men det lär inte räcka, särskilt inte i avsaknad av en trovärdig budgetlagstiftning.
Sannolikheten att grekerna måste lämna euron får ändå bedömas som låg. Däremot borde de andra euroländerna förbereda sig för att rycka ut med nödlån om landet står inför en betalningsinställelse.
Men innan dess har förhoppningsvis de grekiska politikerna insett att både deras egen och eurosamarbetets trovärdighet står på spel.